Anledningen till att jag ser M.I.A. som en av vår tids absolut viktigaste artister är för att hon inte har några gränser på hur långt ut hon kan tänka sig att tänja den kreativa processen i att göra musik. Matangi tar vid där Maya slutade. Den extraordinära stilen och de starka ställningstagandena gör hennes musik till någonting i särklass unikt.
”It’s so simple – get to the floor / Bali, Mali, Chili, Malawi / Do you want more?” sjunger hon på titelspåret Matangi och riktar kritiken globalt. ”They ain’t got nothing on me, now I’m getting bored”. Detta bekräftar det hela – M.I.A. är här för att förmedla någonting relevant, inte för att bry sig.
Det finns en skillnad mellan att skörda framgångar i musikbranschen och att lämna ett avtryck i musikhistorien. För att kunna uppnå detta är det en sak varje artist bör komma ihåg: det finns inte rum för att hålla tillbaka. Du måste gå all in, inte blicka bakåt. Peka finger på Super Bowl, låt Wikileaks grundare Julian Assange öppna en spelning via Skype och släpp en exponerad film om din pappas liv som terrorist. M.I.A. provocerar på tydliga grunder och får det att se ut som att det hela är en barnlek genom att exempelvis bryta av med att sjunga om 50 olika ord som innehåller ordet ”tent” i aTENTion. Skiva efter skiva levererar hon alltid någonting mer än bara ännu en skiva. Aldrig blir det tråkigt. Efter att ha debuterat med Arular år 2005 är hon ingen nykomling i branschen och vet hur det fungerar. Oavsett om det är en barnstjärna som droppar kläderna eller ett tabubelagt ämne som tas upp i någon låt så skapar det provokation hos många och bidrar till debatt.
Politik i musik är inget nytt fenomen. Det rids på vågen av framgångar samtidigt som samhällskritiken i musiken blir allt mer betydande när den etablerade gruppen av band och artister blir medvetna om möjligheten att påverka en stor publik. Att det är dags att använda medias strålkastare till att framföra ett viktigt budskap, precis som 90-talets feministiska Riot Grrrl-våg; uppkommen som kronan på verket av grungens genomslag. Om Riot Grrrl-banden ska lämna över facklan och sina publikhav till någon så är det M.I.A. Hon är en post-apokalyptisk teenage riot – närmare punken än vad någon av dagens så kallade ”blöjpunkare” någonsin kommer att bli. Ofta förvrängs, förminskas eller blundas det för samhällsproblemen och i många musikgenrer lindas de in i silkespapper. Det ska vara radiovänligt och undvika provokation samtidigt som budskapet ska nå ut. Det resulterar i många fall att musiken faller platt.
M.I.A. är ärlig och rakt på sak. Framförallt lyckas hon alltid verka före i tiden. I The Message på Maya sjöng hon om hur modern teknik kopplar allting till regeringen. I nya Y.A.L.A. kritiserar hon dagens ungdoms kanske mest använda uttryck ”YOLO” och tolkar det ur en religiös synvinkel: ”If you only live once then why do we keep doing the same old shit? / Where I come from we keep being born again and again … That’s why they invented karma.”
En lugn låt à la It Takes a Muscle känns inte relevant här. M.I.A. coming back with power-power.