M.I.A.
Way Out West, 10/8 – 2018

Kendrick Lamar kunde nog inte ha bett om än bättre uppvärmare än M.I.A. Med akter som Fricky, Lily Allen och Fever Ray under dagen har fredagens tema visat sig vara fest, fest och återigen fest. Men frågan är om någon ens kan matchar rapstjärnan och aktivisten, som med sin gulprydda scen, sina dansare och DJ dirigerar vad som visar sig vara festivalens mest dansvänliga spelning. Konserten är non-stop och publiken får inte nog – redan hon ens äntrat scenen taggar DJ:n igång publiken genom att skrika “Sweden!” och dra på musik. Energiska dansare flödar scenen, M.I.A kom fram från bakom skynket och vi skulle alla lika gärna kunna falla ner på knän, för det är inte en fråga om saken att vi är för att dyrka henne.

Det är inte så konstigt egentligen – med en diskografi som hennes skulle egentligen vilken setlist som helst vara en hit-parad. Men det som gör M.I.A. fantastisk har alltid varit hur hon lyckas införliva sin musik med relevant och träffsäker politik. Borders är lika relevant som för två år sedan, och även om publiken kanske inte är här för att få en upplysning i aktuella problem är det ändå fantastiskt att höra tusentals människor skrika “Borders, what’s up with that? Politics, what’s up with that? Police shots, what’s up with that?”. Det känns befriande, helt enkelt. Halvvägs in i setet ropar hon “Let’s get into the party section” – ironiskt med tanke på energin som dominerat konserten hittills. Men trots det lyckas hon ändå skruva upp det ytterligare. Bad Girls blir en påminnelse om att hon gjort en av decenniets starkaste hits och avslutande Paper Planes deklarerar hon själv som “the best song in the whole fucking 21:st century”. I stunden är det svårt att inte hålla med.