M83 i ett hav av crescendon och speedad electropop
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

M83

Amager Bio, Köpenhamn

Betyg: 8/10

Måndag har aldrig varit så likt fredag som när den franska skapelsen river av aplåder och bjuder på speedad electropop fylld av gitarrcrescendon.  Vissa band gör det onekligen lätt för sig. Låtar som Intro är precis som det låter som, den självklara öppningen. Det intressanta mötet med Zola Jesus gör sig väl trots hennes frånvaro. Och det hade onekligen varit för mycket att hoppas på, även om ett gästspel hade varit ovärderligt, det är trots allt en sketen måndag. Förvisso i Köpenhamn.

Den stora skillnaden mellan band på demostadiet och de som fyller arenorna är inte alltid ljudbilderna. Det stavas professionalism. Och jag står med ett leende på läpparna när låtarna snyggt överlappar varandra, för det finns inget värre än de konstpauser som uppstår och när publikens muller tränger igenom. Vi är skonade en kväll som denna, en bidragande faktor bör möjligtvis vara den extremt höga ljudvolymen. Liberala Danmark pekar finger åt 100 db. Men det är inte direkt någon hemlighet att M83 numera fyller konserthallar till bredden. Mycket tack vare senaste albumet Hurry Up, We’re Dreaming från 2011 där bandet tog nya riktningar och fick en större publik på köpet, vilket också speglar av sig på låtvalen. Inte helt oväntat domineras kvällen av material från Hurry Up, We’re Dreaming och trots flitigt jammande kan jag stundtals sakna de shoegaze-skärande ljudbilderna. We Own The Sky blir en vacker påminnelse om svunnen tid. När det mesta kretsar kring att spränga himlakropparna. Men jag tycker onekligen de borde kunna bjuda till lite, för oss som ändå gillade M83 före Midnight City. 

Anthony Gonzalez som kvällens huvudperson egentlig heter, håller en relativt anonym identitet i förhållande till gitarristen Yann Gonzalez men verkar smått lyrisk över närheten till Christiania, enbart ett stopp med tunnelbanan från kvällens konsert, och passar på att ge fristaden en hyllning innan Reunion kickar igång med all sin kraft. Det är troligtvis inte enbart jag som blir påmind om 70-talets flowerpower-era för en kort sekvens samtidigt som jag likt Thomas Öberg tänker, nu är det väl revolution på gång? Men det blir inte någon reunion med 70-talet, trots de 3 minuter och 56 sekunder vi befinner oss i himlen.

Ljusshowen är som tagen ur Digitalisms register det här är Jens Moelle och Ismail Tüfekcis personifierat. De knivskarpa linjerna andas likt den tyska duons ljusshow, minimalism. M83 adderar dock en viktig extra dimension, stjärnorna som så vackert lyser upp kvällen. Kanske som vackrast efter Steve McQueen pumpat ur sig all sin energi och låter återhämta sig i konsertens vackraste stund, Wait. Från crescendon och speedade ögonblick får vi för några sekunder sväva i drömmarnas land. Den vackra kontrasten ger andrum till en konsert som på sina håll nästintill har syrebrist.

Den självklara publikfavoriten utsågs förra året till årets låt av Pitchfork gör ingen besviken när dess repetitiva ljudbilder seglar förbi. Midnight City har en unik förmåga att kännas fräsch, trots att jag hört den alldeles för många gånger. Och den har ju världens sexigaste saxofonsolo.

Anthony är inte dummare än att han ropar ut Copenhagen till en publik som redan är som lyckan i lyckoruset, när bandets eviga jammande till vad som påminner starkt om Couleurs aldrig verkar ta slut. Och då går det inte stoppa danskarna.