M83 lyckas tonsätta drömmens förtrollande värld med hög autenticitet

M83
Hurry Up, We’re Dreaming
Betyg: 8/10

Drömmar. Vår hjärnas tillvägagångssätt för att bearbeta, hantera och städa bland alla sinnesintryck, känslor och tankar vi samlar på oss. På koncept- och dubbelalbumet Hurry Up, We’re Dreaming har Anthony Gonzalez, mannen bakom pseudonymen M83, skapat musik influerad och påverkad av detta svårdefinierade begrepp, och om den förvridna, förvirrade och fantastiska värld detta fenomen är kapabelt att skapa.

Mästerverken är många. Från Midnight Citys ihågkomliga refräng till gitarrbaserade (för första gången i M83:s historia) och mäktiga Wait. Men till egenskaperna som karaktäriserar dubbelalbum tillskrivs ofta också en viktig och här förekommande fallgrop, nämligen överflöd. Det stora antalet låtar gör att vissa huggs av tvärt där de istället skulle må bäst av att vecklas ut och expanderas till fullo, och därmed saknas ett konststycke likvärdigt Lower Your Eyelids To Die With The Sun från mörka Before The Dawn Heals Us.

Anthony Gonzalez har rubricerat We’re Dreaming som ”väldigt, väldigt episkt”, vilket tveklöst är rätt beskrivning. Dubbelalbumet har så många episka verk att det är snudd på löjligt. My Tears Are Becoming a Sea, Year One, One UFOoch Another Wave From You är alla, om än korta, uppbyggda med en inledande mjukhet, följt av en stigande intensitet som till sist bryter ut i ett förlösande postrock-likt crescendo – vars ljudmatta i M83s studio utgörs av analoga synthar istället för reverbade gitarrer. Hela M83-konceptet utnyttjas till bristningsgränsen på We’re Dreaming; alla dess sidor får en plats. Gonzalez lyckas emellertid inte helt kringgå överflödsproblemet; stundtals blir det känslofyllda och emotionellt krävande albumet med sina många låtar övermäktigt lyssnaren.

Samtidigt är We’re Dreaming M83:s mest lättlyssnade album hittills. Här finns ett antal ”poplåtar”, som enkelt skulle kunna stå på egna ben utan att vara en del i konceptet. Detta är den mest påtagliga förändringen från fransosens tidigare album. Förutom självklara Midnight City kan fler låtar tillskrivas denna popkategori. Claudia Lewis visslade refräng är ett utmärkt exempel, likaså New Map samt Ok Pal som båda flörtar med 80-talets pop- och discoinfluenser. Gonzalez vågar på We’re Dreaming dessutom låta sin röst framträda i sin fulla prakt – istället för att blygt viskande gömma den bakom ett lager av effekter – ett experiment som är avgörande för albumets kvalité och också den viktigaste skillnaden mot fransosens tidigare skivor.

Drömtemat är lyckat, och den lättillgängliga inriktningen gör att vi med facit i hand förmodligen, i och med We’re Dreaming, kommer se ett ökat antal fans av M83. Sammanfattningsvis, ser man på albumet i sin helhet har man en något långdragen, poporienterad samt, när det glimmar till, magisk platta signerad M83. Gonzalez har lyckats tonsätta drömmens konfunderande, ologiska och episka värld. Att albumet ibland är spretigt och övermäktigt är därmed bara naturligt.