Live

M83
Roskilde, 1/7 – 2016

Publicerad: 3 juli 2016 av Magnus Olsson

6

Sedan jag började åka på Roskilde för omkring sex år sedan har festivalen haft en ganska normbrytande strategi för utplaceringen av sina artister. Det kan tyckas att det är självklart vilken scen en artist bör spela, men gapet mellan festivalens största och näst största är enorm. Så även om man fyller Tältduken arena till bristningsgränsen, kan resultatet liknas öken om man ska konvertera det till gigantiska Orange. Och relativt ofta har de gått i bräschen för framtiden och de artister som också har en morgondag. Det var exempelvis helt genialiskt att placera M.I.A. mitt i natten framför Orange, något år efter att hon gjort soundtracket till filmen Slumdog Millionare, och hennes musik nått miljontals nya öron. Det finns givetvis ett och annat exempel på misslyckanden, Mastodon fyllde exempelvis inte den gigantiska kostym som Orange kräver. I fallet M83 är förutsättningarna identiska med de som de gav M.I.A. – en speltid mitt i natten, för en artist som fortfarande lever på några riktigt stora poplåtar. Men den här gången lägger de ytterligare två samtidsinjektioner i James Blake och Skepta i nära anslutning, vilket också skapar festivalens största huvudvärk.

M83 klarar sig hyfsat i publikkampen, men förutsättningarna att förvandla Orange till den rymdfarkost som hans musik trots allt är, strandas redan innan nedräkning. För vi skulle ha behövt ytterligare ett par skrålande allsångsröster, några tusen själar som dansat euforiskt till Midnight City och några som småler i We Own the Sky för att på allvar skapa den publikfest som det är tänkt när man vill nå stjärnorna en kväll som denna. För grunden finns där, M83 besitter ett par riktigt stora låtar, några hits som publiken egentligen inte vet är hits och popmusik som färgar himlen till ett eget fyrverkeri.

Men allt handlar givetvis inte bara om de förutsättningar som ges, det gäller att skapa dem själv. Anthony Gonzalez följde äntligen upp sönderhyllade Hurry Up, We’re Dreaming i våras. Men resultatet blev en stor besvikelse, vilket också förklarar varför han i livesammanhang i större utsträckning bygger vidare på den resa han påbörjade sist det begav sig.

Arenapampiga Reunion eldar igång kvällen – dess omfång och storslagna ljudbild kommer att eka under den dryga timme som M83 bjuder in till verklighetsflykt från moderjord. De drömska elementen varvas med markanta trummor och ett allångsvänligt ”oande”. Och även om publiken inte ser Steve Mcqueen som en hitlåt, låter den närmast så självklar när den stegrar mot skyn, och tar oss långt långt upp.

Dagarna då M83 nämndes i samma mening som genren shoegaze känns nästan räknade, även om låtar från 2008 års Saturdays = Youth dyker upp i nyare kostymer under kvällen. Mäktiga We Own the Sky låter tyngre och större – allt för att passa det nya format som M83 blivit ett med. Inte helt utan att det blir problematiskt. Den essens som hans pulserande och mer trevande låtar har bygger en dynamik som nu går förlorad när energi istället läggs på att försöka göra varje låt till Midnight City. Något som förklarar varför albumet Junk upplevs som både desperat och innehållsfattig.

M83 glimrar till, ger oss små sken av de drömmar och den atmosfär han så många gånger skrivit soundtracket till. Men vi befinner oss på håll, ständigt undrandes, ovetandes. Och kan aldrig sträcka handen fullt ut och ta på stjärnorna. Vi ser bara skenet, hör bara ljudet – från ett annat universum.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 297 [name] => M83 [slug] => m83 [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 298 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 23 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 295 [filter] => raw ) )