M83 skapar atmosfäriska stordåd
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

M83

San Miguel Primavera Sound, Barcelona

Betyg: 8/10

Anthony Gonzalez besitter krafter utöver det vanliga. Genom atmosfäriska stordåd, är det i hans egna universum vi hamnar. Landar gör vi aldrig. Som M83 förmår han oss konstant att sväva samtidigt som han plockar ned stjärnorna från himlavalvet, en efter en. Det är löjligt vackert, inte bara de ljudvågor som passerar mina trumhinnor, även de sceniska lyser upp mörkret.

Filmen En enkel till Antibes handlar inte om vare sig Gonzalez vardagsflykt eller M83:s framgångssaga. Men det är trots allt bland dessa franska gränder som fröet till M83 såddes. Hurry Up, We’re Dreaming tog Gonzalez skapelse till oanade höjder. Chicagojätten Pitchfork som majoriteten av musikvärlden följer slaviskt utsåg Midnight City till 2011 års bästa låt. Personligen är jag inte beredd att hålla med. Men det hela bottnar trots allt i en större dignitet när ett helt publikhav jublar i extas bortom decibelgränserna. Då spelar det egentligen inte någon roll längre vad några kritiker tyckte för ett halvår sedan när man skulle summera 2011. Till skillnad från så många andra skumma musikaliska sammanhang tillåter jag mig själv att lita på publiken. Befinner man sig på Primavera Sound finns det trots allt någon slags musikalisk substans i medvetandet.

Somliga gör det så lätt för sig. Låtar som Intro är självskrivna i setlisten. Det är också där det börjar: kryssandet mellan elektronisk ambivalens och shoegaze. Jag kan inte annat än konstatera att samarbetet med Zola Jesus faller väl ut, trots att hon saknas på scen. Men det är Reunion, spelningens tredje låt, som är konsertens stora nyckel. Det är entrén till himlavalvet och bland de speedade syntharna piskar man upp stämningen till max.

Långt innan senaste alstret var M83 en angelägenhet för en betydligt mer sluten krets. I och med de större ljudbilderna har man breddat sig, utan att som så många andra, sälja sig till djävulen. Det fanns en tid då We Own The Sky var den självklara höjdpunkten, numera är den en viktig kugge i det bälte som byggs upp av efterföljande Steve McQueen och Wait.

Samtidigt som jag sluter ögonen gungar Wait likt havets vågor framför mig. Det är då som svetten rinner i pannan där jag står, nästan klockan två på natten. Mina svarta jeans och min vita t-shirt sitter som klistrade intill kroppen och den kalla San Miguelen rinner rakt igenom mig. När Midnight City sedan sköljer över oss, försvinner alla världens beskymmer. Det är löjligt vackert och nästan ofattbart att det är ett saxofon-mellanspel som får oss att må som bäst.