M83
Way Out West, 11/8 – 2016

M83s elektroniska ljudmattor för allt som oftast tankarna till ändlösa sommarnätter och ensliga rymdlandskap. Det var därför många som reagerade på den orimligt tidiga speltiden som bandet fått: 16:25, i strålande solljus. I och med årets släpp Junk har Anthony Gonzalez visserligen tappat delar av den hajp han tidigare besuttit, men att han skulle få inleda den stora Flamingoscenen känns ändå orimligt.

M83 har alltid haft cineastiska tendenser. Anthony Gonzalez har komponerat filmmusik, skrivit temalåten till Oblivion och inkorporerat speakerröster för att tydliggöra berättelserna. Att se bandet live brukar också vara lite som att försvinna in i en film. Under dessa förutsättningar är det fortfarande som att se på film, bara att det görs i solljus mitt på dagen med allt vad det innebär. Hade samma konsert spelats på kvällen, i mörkret, hade den givetvis blivit bättre. Men så fort vi sugs in i berättelsen spelar solljuset ingen större roll – M83 besegrar sina dåliga förutsättningar.

Som bäst är bandet när den pulserande rytmen får lov att stå i fokus. Flera spår från M83s näst senaste skiva, dubbelalbumet Hurry Up, We’re Dreaming, har modifierats till att bli något mer primitiva så att de bättre ska passa i ett livesammanhang. Det är ett smart drag, och även om den stela Way Out West-publiken inte rör sig nämnvärt gör sig låtarna betydligt bättre än de ballader Gonzalez också blandar in i setet. Syntkyssta ballader gör sig – tyvärr – inte jättebra på stor scen i strålande sol, oavsett vem som framför dem.

I slutet av setet dyker även Mai Lan upp på scen, den franska sångerskan som sjunger flera av låtarna på Junk. Tyvärr gör hon sig inte alls lika bra som frontfigur som Gonzalez, och de låtar som hon frontar får ses som en lågpunkt i ett annars genomgående solitt set. Bandet är i övrigt mycket tight, och de på skiva komplexa ljudbilderna översätts väl till ett livesammanhang. Rent showmässigt står basisten och dennes konstanta hoppande för den största underhållningsaspekten. Även saxofonisten, som får vandra fram till scenkanten och fira av ett par smekande saxsolon får också anses vara en genomgående ljusglimt, nu när ljusshowen inte syns överhuvudtaget.

M83 har förutsättningarna emot sig, men bjuder ändå på en filmisk upplevelse, bara en annorlunda än den de vanligtvis brukar ge. Ett intryck som jag tror att flera har av spelningen, att den var så bra den kunde bli. M83 kan mer än att bara leverera i sitt naturliga habitat. Det bevisas, onekligen, i Slottskogen under den gassande Göteborgssolen.