Mac DeMarco
Field Day, 7/6 – 2015

Om man säger Mac DeMarco så tänker nog de flesta på cigaretter, den charmiga gluggen, och hans galna liveframföranden. Oftast lyckas han skapa en balans mellan att vara irriterande rolig, omogen och älskvärd, vilket har resulterat i en egen liten tron i medievärlden. Att det idag är rätt publik för honom på Field Days sista dag bekräftas direkt när den största scenen Eat Your Own Ears blir omringad av übertaggade och vrålande Mac-fans. Det mesta tyder på att den här stunden på förhand pekas ut som en av festivalens stora höjdpunkter, möjligen tillsammans med Patti Smith som en dryg timme senare ska äntra samma scen.

I millitärfärgade hängselbyxor träder DeMarco & Co. upp på scenen och det krävs bara ett välkänt ”Whazzup?” för att publikhavet ska falla till knäna. Det tackas och peppas och redan från första raden i låten Salad Days sätter publiken ribban för hur allsång ska vara – något som håller i sig genom hela spelningen. Salad Days blir den första matreferensen som börjar milt innan det det sedan flyger brödlimpor och äpplen över scenen och basisten Pierce dedicerar Cooking Up Something Good till tapas (?).

Efter Blue Boy från förra årets Salad Days bjuder de upp diverse ”familjemedlemmar” på scenen och det delas ut kramar och hångel för, varför inte? Någonting som man snabbt lär sig med Mac DeMarcos spelningar är att det är lika mycket ett framförande av hans låtar som en show med en massa ologiskt mellansnack, intron på gamla dängor och en himla massa flum. Exempelvis spelas The Beatles Blackbird, som nuförtiden har blivit en del av deras setlist, där Pierce tar ton och skriker ut den sista delen av låten. Eftersom det antagligen är gitarristen Andy Boyahs sista spelning med Mac, troligtvis för att fokusera på sin egen duo Tonstartssbandht, tar han barfota och barbröstad över showen med sitt gitarrspelande medan Demarco lägger sig ned och tar en cigg.

Under I’m a Man utmanas vi till att hoppa upp på varandras axlar, det krävs inte mycket övertalning innan den vinglande publiken skriker ut i sin ljusaste falsett under refrängen sittandes på varandras axlar. Vi är alla som ett och inför sista låten som blir klassiska sistanumret Together lägger Mac ifrån sig gitarren för att framföra den sötaste men även konstigaste kärlekslåten som kommer att höras idag. En storslagen konsert behöver en storslagen sorti som blir i form av ett minuterlångt crowdsurfande igenom bokstavligen hela publikhavet för att krama ur en allra sista refräng.

Cigaretter, den charmiga gluggen, de galna liveframförandena och nu i mitt huvud associationen till all sorts mat, Mac Demarco. Fem av fem toasts.