På sitt förra studioalbum, This Old Dog, som släpptes för två år sedan (fast visst känns det som i går?!) reflekterade Mac DeMarco kring sina familjerelationer. Han var filosofisk, märkbart påverkad och omskakad av faderns stundande bortgång och tankarna den väckte. Resultatet blev ett album som fokuserade mer på personlig utveckling än musikaliskt dito; den nya eftertänksamheten var klädsam och välkommen, men det sedvanliga klacksparkandet klingade illa i kombination. Slutdomen blev något i stil med ”tankeväckande men stundtals tråkigt”. Here Comes the Cowboy är således ett viktigt album, lite av en vägvisare. Var de nya dimensionerna på This Old Dog tillfälliga eller en försmak på nästa kapitel?
Snarare det sistnämnda, visar det sig. DeMarco fortsätter på den inslagna vägen av självutforskande – men nu tänker han inte längre på döden och sin pappa, utan på faktumet att han själv håller på att bli gammal. Om 29 nu kan anses vara en ålder. Han har lämnat ungdomen bakom sig och påbörjat nästa livsetapp, det fruktade vuxenskapet. I texterna duggar det tätt av referenser till ett liv och en livsstil som inte längre känns aktuella och annat kan inte sägas än att det är en läglig metamorfos. Inte många hade orkat med en evigt ung Mac DeMarco. Eller, rättelse: hans artisteri hade inte orkat. När DeMarco på Little Dogs March sjunger ”Hope you had your fun / All those days are over now” känns det därför både vemodigt och spännande.
Men, misströsta inte, du som fruktar en dramatisk förändring! Mac DeMarcos vuxna alter ego är betydligt barnsligare än genomsnittets och därom skvallrar fortfarande hans musik. Plågsamt tydligt blir det på Choo Choo, en två och en halv minut lång funkhistoria toppad med stämsång och gong-gongs. Det är ett textmässigt bottennapp – ”Choo choo / Take a ride with me” tåls bara att upprepas så många gånger – men samtidigt ett utmärkt exempel på en av albumets största styrkor: 70-talstendenserna. Försiktigt blandas tunga funkbasgångar med det välkända DeMarco-lunket. Det är nytt och intressant och hade gärna fått utforskas mer.
Here Comes the Cowboy är tveklöst ett steg i rätt riktning, om inte ett mästerverk (DeMarco själv har dock jämfört albumet med DaVincis Mona Lisa i en kommentar kring likheterna med Mitskis Be the Cowboy från förra året) så åtminstone en revansch i miniatyr. Här blandas nytt och gammalt på ett betydligt mer övertygande sätt än på senaste plattan: om This Old Dog var början på nästa stadium i Mac DeMarcos artisteri är Here Comes the Cowboy helt klart fortsättningen, där det musikaliska utforskandet kompletteras och inte komprometteras av självrannsakan. En lovande utveckling.