Mango Stage
Mac DeMarco
Primavera Sound, 2/6 – 2017
Publicerad: 4 juni 2017 av
Rikard Berg
Mac DeMarco har målat in sig i ett hörn. Där står en artist som allt mer vill bli tagen på allvar, men som står och trampar i rollen som indieklassens clown. Om hans grabbiga slackerhumor en gång var sammanflätad med musiken och förhöjde den, är den numera ett hinder på vägen. Publikhavet på Primavera är enormt, säkerligen ett av de största under hela festivalen, men de flesta är bara där för att de vill se honom göra något dumt.
Dumma grejer gör han sedan. Då och då kommer signaturdansen, den där han böjer lite på knäna, pickar fram och tillbaka med huvudet och ser ut som en kyckling. Vid ett tillfälle trycker han ihop ögonen och drar tillbaka ansiktet i en fånig grimas, vilket kameramännen inte snappar upp direkt, så han måste stå så ett tag innan publiken ser det och skrattar förtjust. Ibland gallskriker han från ingenstans och slår sig själv i pannan med mikrofonen, som för att visa hur jävla trött han är på sig själv. Till sist ger han upp och ger alla vad de vill ha – han tar av sig kläderna, trycker upp boxershortsen mellan skinkorna så att de ser ut som string, sätter en tändare mot håret där och börjar elda. På hans ögon ser det ut att göra ont.
Ju större publiken blir, desto mindre kan Mac DeMarco kommunicera med den. Från den enorma Mangoscenen får han inte direkt någon ögonkontakt, och det eviga skämtandet blir mer som en teater. Karaktären Mac DeMarco spelar huvudrollen i tragedin: artisten som låst in sig och inte hittar ut. Långsiktigt har han i alla fall försökt göra det – redan 2015 såg vi honom sjunga om kärlek utan att skämta med EP:n Another One, och det nysläppta albumet This Old Dog behandlar bland annat sorgen i att ha en svårt sjuk pappa. Inget sådant tema får något riktigt utrymme på Primavera. De största jublen kommer i stället när kamerorna zoomar in på trummisens rumpa – han är naken under hela konserten.
-
Med det sagt kan Mac DeMarco både vara rolig och genuin. “If you’re watching this on a video in the future – hello from the past” är ett av de bästa skämten under ståuppshowen, innan han river av en innerlig My Kind of Woman. Som mest uppeldad blir stämningen under Freaking Out the Neighborhood, då Mac skickar två medlemmar från Whitney (som suttit på golvet under hela spelningen och slagit sporadiskt på en icke inkopplad trumma) ut att crowdsurfa i folkhavet. Deras ögon lyser av tokighet och får Mac själv att glänsa. Allra bäst är avslutande Still Together, vars låttext om gemenskap är den enda under konserten som bränner till – om inte annat kan vi åtminstone enas i att vi är ett gäng samlade tokar.
Långt inne i fållan står några hängivna fans och klättrar upp på varandra för att crowdsurfa i vått och torrt. Mest är det vått, metaforiskt menat. Ljudet är otroligt dåligt, bandet verkar inte ha ordentlig medhörning och den stora majoriteten bryr sig mer om kontextlösa galenskaper än om musiken. Mac DeMarco ser inte ens ut att vilja vara där. Ärligt talat, det borde vi också fundera över varför vi är.