Mac DeMarco
Göteborg, 23/9 – 2015

Mac DeMarco bär alltid sina ytterligheter på utsidan. Livebandet (som verkar ha dykt upp med intentionen om att ha lite, lite roligare än publiken) förstärker bara de sidorna av honom. Kemin dem sinsemellan är nästan för lik den i ens eget kompisgäng och skvallrar kanske lite grann om hur Mac DeMarco blivit så otroligt stor på så kort tid. Allt som krävts har varit lite öl, lite cigaretter och en gnutta igenkänning. Och ett par riktigt bra skivor. Min poäng är hur som helst att det finns en väldigt tydlig förväntan om att få se människan och entertainern Mac DeMarco och inte bara musikerditot.

Underhållningshalten är det inga fel på: samtliga bandmedlemmar skämtar, garvar och spelar publiken små spratt. Som när keyboardisten slänger sig ut och crowdsurfar och gitarristen Andy förklarar att de oftast brukar göra det här med Mac, men att de för den här showen låter Jon Lent göra det istället. Det dröjer så klart ändå inte lång tid innan Mac DeMarco på publikens händer surfat fram till en av Pusterviks basketkorgar och gjort en air dunk. ”It’s all part of the spectacle—for the show.” förtydligar en barbröstad Andy skämtsamt. Några minuter senare tar han initiativet igen och förklarar gravallvarligt hur bisarrt det är att bebisar inte känner sina föräldrar när de föds. ”Don’t laugh, I’m serious” säger han, väl medveten om att en dyster filosofisk betraktelse mitt i ett Mac DeMarco-set är ett skämt i sig.

Det blir den komiska timingen som driver showen framåt medan musiken nästan tar plats i baksätet. Den är aldrig ojämn eller tråkig, men senast de uppträdde i Göteborg lyckades de förena komiken med musikmaterialet på ett sätt som ändå vittnade om musikalisk talang. Motsvarigheten här hittas istället när Mac river av Metallicas Enter Sandman och ironiskt nog får publiken att röra sig mer än de gjort på hela kvällen. På fler än ett sätt; crowdsurfandet som redan tagit stor plats i spelningen gör fullfjädrad comeback när både bandmedlemmar och publik kastar sig ner från scenen för att bäras runt framför scen. Det är aldrig tråkigt och alltid kul, men efter att ha sett vad den här konstellationen är kapabel till bara den vill, hade jag kanske önskat att musiken förankrats i någonting mer än bara ploj. Allsången till Together blir t.ex. en tydlig höjdpunkt mest för att hela låtens struktur bygger på att det måste vara en höjdpunkt. Övriga svängiga gitarrslingor höjer sig sällan över att vara mer än svängiga gitarrslingor och, fan, det är väl inget fel med det. Ifall den enda riktiga förhoppningen jag hade innan spelningen var to have a good time (eventuellt Mac DeMarcos livsmotto) så infriades den med råge.