Mac DeMarco är lite av en särart. Inte nödvändigtvis musikaliskt, men hans samlade artisteri har få moderna motstycken – ingen är lika publikt smågalen som Mac DeMarco. Att han nyligen meddelade sina fans att han söker en assistent med sinne för memes och att han avslutade senaste minialbumet Another One med att ange sin adress och bjuda över folk på kaffe är båda utmärkta exempel på hur han sten för sten verkar för att riva muren mellan sig själv och sina fans. Han är en kompis. Familjär men sällan privat. Tills nu.
This Old Dog är ett brokigt album. Känslan man får är å ena sidan en av obryddhet och DeMarco-ansk klacksparksanda, å andra sidan helt det motsatta. Allvar, sorg och tankfullhet blandas på märkligt vis med den carpe diem-nonchalans som är hans signum. Iklädd sedvanliga hängselbyxor och med cigaretten busigt fastkilad mellan framtänderna har Mac DeMarco skrivit om något som intuitivt inte alls är förenligt med hans offentliga person: döden. Pappan, som har varit frånvarande hela uppväxten, är sjuk och i Mac strider känslorna sig blodiga. ”Even though we barely know each other / it still hurts / watching him fade away” hör vi i avslutande Watching Him Fade Away, dessförinnan ”It’s not like I ain’t used to going on without you” i Moonlight on the River. Mac DeMarco är förvirrad, ledsen på ett sätt som skiljer sig mycket från den nedstämdhet som tidigare bara flimrat förbi i hjärtesorgskontext. Med ärlig precision omvandlar han de nya känslostormarna till musik och resultatet är förvånansvärt övertygande.
Mindre övertygande är dock de spår där DeMarco är sitt vanliga jag. Stora delar av This Old Dog saknar skärpa. Den slentrianmässighet som försåg senaste fullängdaren Salad Days med charm och karaktär är på This Old Dog farligt nära att gå överstyr – ibland är det inte bara avslappnat, utan rent av omotiverat. Korta låtar som smälter in i varandra, svåra att särskilja. Någonstans har det fallerat, eller kanske framstår bara den gamla Mac som platt och tvådimensionell när han ställs mot sitt nya, sörjande och grubblande alter ego. Spexig indiecountry och pappaproblematik är kanske inte lika välförenliga i praktiken som någon tyckte att de var i teorin, men trots att kombinationen ibland skaver är det troligen bra att melankoliska monster som Sister får vägas upp av luftigare A Wolf Who Wears Sheeps Clothes och My Old Man. Vem vet vad som annars hade hänt med Mac-fans predisponerade för depression.
Oavsett vad som ligger bakom att This Old Dog framstår som ojämn, är det tydligt att DeMarco har skjutit sig själv i lilltån genom att inte trycka ordentligt på varken gas eller broms. Inte i hela foten, men definitivt i lilltån. This Old Dog är tematiskt ett starkt steg vidare från de tidiga årens Mac DeMarco, men också ett blekt kvarvarande i det gamla. Stundtals mycket tankeväckande, stundtals lite för tråkigt.