Mac DeMarco
Way Out West, 8/8 – 2014

Igår runkade jag av Mac DeMarcos struphuvud. Han såg glad ut och det verkade inte störa honom. Det var heller ingen medveten exercis från min sida. Det bara blev så. Jag runkade av Mac DeMarcos struphuvud.

Ett utmärkande skäl till varför det blev så här är den synergi som existerar mellan publiken och Mac DeMarco som artist. Där finns en ömsesidig önskan om att vara vänner och underhålla varandra. Det är det Mac DeMarcos persona bygger på. Giget inleds med ett quirky ”whazzup?” varpå många garv, en hel del låtar och några mer eller mindre roliga covers följer. Varje bandmedlem presenteras med en cover som de själva framför. Bob Marleys Jammin, Coldplays Yellow och Paul McCartneys Bluebird spelas och mottas med ironiskt underfundig allsång.

Ett kort, mellow, gitarrsolo av Mac DeMarco utmynnar i Cookin’ Up Something Good och det är väl först och främst låtar med ”jingle-jangle” som avverkas, vilket leder till att bl.a. Baby’s Wearing Blue Jeans från Rock and Roll Nightclub fått stryka på foten. Min personliga favorit. Däremot gör titellåten från EP:n samt den långsamma pianobyggda balladen Chamber of Reflection ett framträdande. Trots att hela spelningen genomsyras av Mac DeMarcos ansträngningar för att verka som en ”skön dude” så passar de här låtarna in perfekt i setlisten och let’s face it – det allra mesta hade passat in. Det är en spelning som rör sig från extrem till extrem på sekunder. Det är också här någonstans jag runkar av Mac DeMarcos strupe.

Jag förstår om reaktionerna mot den här artisten är avsky. De tydliga ”skön snubbe”-vibbarna antar en jobbigare skepnad när Mac springer runt på Pitchfork Festival och tafsar på en hög Sky Ferreira. Även om uppsåtet med allra största säkerhet inte är sexuellt så finns det något som skaver där. Ungefär som när jag runkade av Mac DeMarcos struphuvud.

Å andra sidan var jag inte ensam om att kasta mig över honom när han kastade sig ut för en crowdsurf på Lisebergs dansbana Polketten. I en gemensam ansträngning pushade publiken upp honom på mittenpelaren varefter han kastade sig ner i något som påminde om de där förtroendelekarna man brukade leka på dagis. Ni vet, när man skulle blunda och falla bakåt och hoppas att ens kompis tar emot en. Ofta kändes det olustigt i sista sekund och man drog sig ur.

Men inte Mac DeMarco. Vi omfamnade honom och han omfamnade oss. Fint så.