”Machokulturen lever vidare i allra högsta grad i de främre raderna.”

The Prodigy, Hultsfred

Betyg: 7/10

Mastodontbokningen The Prodigy till Hultsfred var på allas läppar långt innan festivalen gjorde den officiell. Ett monster som skulle locka storpublik och samtidigt andades nostalgi med sina tidigare framträdanden på festivalen. Ändå är det inte mer än cirka 6000 människor som samlats för att se den brittiska drum’n’bass-trion. ”Where The Fuck Are Ya, Hultsfred?” skriker Keith Palmer aka Maxim Reality upprepade gånger under spelningen och jag undrar jag med. Nåja, The Prodigy låter sig inte stoppas, varken av regn eller lite publik, och drar genast igång sin pumpande techno. De som är närvarande börjar röja omedelbart.

The Prodigy har en otroligt tung hitkista, och de spelar allt som blivit populärt. Breathe rivs av redan som andralåt, och Omen, Firestarter samt Voodoo People får alla stort publikjubel. Framför scen dansas det vilt, och det står klart att The Prodigy ger lyssnaren ett val. Antingen ställer man upp på Palmer och Liam Howletts ständiga rop och uppmaningar och dansar sig svettig, eller så står man bredvid och nickar till takten. Själv befinner jag mig i något mellantillstånd. Jag följer med på festen, men efter ett tag blir jag uttråkad. Det är nästan uteslutande samma trumkomp genom varje låt, och när Howlett och Palmer inte gör något annat än skrikigt upprepar låtarnas namn blir det smått sömnigt.

The Prodigy är intressanta som pionjärer inom hardcore/rave-scenen i den elektroniska dansmusiken, och med det följer uppenbarligen en stor dos testosteron. Machokulturen lever i allra högsta grad i de främre raderna. Med det sagt ska man inte underskatta tyngden i låtar som Invaders Must Die, Warrior’s Dance och Smack My Bitch Up. När Out Of Space avslutar det tre låtar långa extranumret är jag helt slut.

Foto: Magnus Olsson