Madeline Follin i majoritet
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Brooklyn, Sweden

Betyg: 7/10

Jag vet inte om arrangörerna har haft det i åtanke men Brooklyn/Sweden är antagligen den mest jämnställda festivalen jag har varit på. Det var för något år sedan som de stora festivalerna började tänka på sina affischer. Var det inte lite väl många artister med kuk som fanns längst upp? Vissa tog tag i problemet och försökte kvotera in mer kvinnor i toppen. Andra avfärdade det hela med argumentet att man valde efter kvalitet och inte efter kön. Ett i mina ögon lobotomerat argument då en majoritet av den bästa nya, mest innovation musiken görs eller framförs av just kvinnor. Framförallt i Sverige. Jag behöver knappast räkna upp vilka som lyckats bäst utomlands för ni vet. Ni vet också att de är kvinnor.

Det är därför så befriande när Cults ändar scenen. Madeline Follin må vara den enda kvinnan på scenen men i spelschemat är hon i majoritet. Samtidigt är det aldrig en konkurrens. Alla är skapande människor från ett kreativ kvarter i New York. Kön har inget här att göra. Men nog om huruvida arrangörerna tänkt så långt som kvotering. Förhoppningsvis har man valt den bästa musiken i Brooklyn.

Scenen är perfekt för den svala soulpopen. Brian Oblivions långsamma gitarrer smyger blygt i bakgrunden medans Follin förvandlar lokalen till en skoldans på rullskridskor från det amerikanska sextiotalet. Reflektioner från en imaginär discokula som snabbt krossas i You Now What I Means kaotiska crescendo. Likaså favoriten Abducted genomförs precis med den svärta och undertryckta ilska som den faktiskt besitter.

Men sedan, i singeln Go Outside, händer något. Förväntningarna går inte i uppfyllelse. Kanske är det ljudet som under hela spelningen varit ångt ifrån problemfritt, kanske är förväntningarna orimligt högt ställda. Det blir iallafall ett antiklimax som inte går att ta sig ur. Synd på något som började så bra. I huvudet snörar vi av oss våra rullskridskor, spottar ut de kulörta tuggummit och torkar tårarna över att vi inte fick den dans som utlovats.