Det har gått fyra sedan Madeon släppte ifrån sig sin nyskapande och spralliga mashup Pop Culture och plötsligt blev ett namn på allas läppar. Ett knippe snygga remixer och en stark förstasingel senare så var succén ett faktum. Coachella, Ultra och Lollapalooza var några av de första internationella festivaler den franska ynglingen spelade på, och det innan han fyllt 18. Lägg på en öppningsspelning åt Swedish House Mafia och en raketklättring på DJ Mags Top 100-lista så var det inte så konstigt att Hugo Leclercq kallades underbarn. Innan landsmännen i Daft Punk bekräftade sin återkomst under 2013 var det många som vände sig till Madeon som den som skulle rädda den Ed Banger-etablerade french housen som nu var på nedgång.
I skuggan av den skinande återkomsten som duon med stort D stoltserade med under 2013 tystnade Madeon ner och började syssla mer med nu-disco och complextro. Med sina idoler återigen på kartan var det kanske inte mer än rimligt att han riktade sitt intresse åt en annan, nyare genre. Där kunde han återigen vara pionjär, tillsammans med framförallt Porter Robinson banade han väg för en mer glitchbaserad house. Det är också i det landskapet debutalbumet Adventure rör sig. Med sig har han också ett gäng etablerade popmusiker: Passion Pit, Dan Smith (sångare i Bastille) och Mark Foster (från Foster the People) är alla namn som är högaktuella och på ett sätt helt rimliga att arbeta med. Tyvärr faller i princip samtliga samarbeten platt.
La Lune med Dan Smith låter som en Bastille-låt som inte kvalade sig in på gruppens debutalbum, och som man i ett pinsamt försök i att hotta upp plockat bort de sliskiga gitarrerna och ersatt dem med hjärndöd house. Strukturen är densamma vi hört så många gånger tidigare, men kostymen är en annan. Nonsense med Foster följer exakt samma mall: ta en reject-låt av ett hajpat popband och ge den nya kläder, sminka över samtliga skavanker och presentera det som något nytt och fräscht. Håll tummarna att ingen synar skiten tillräckligt nära då den bokstavligen smälter bort och bildar en kletig pöl bestående av malplacerad autotune och oinspirerade beats.
Förutom externa talanger så nyttjar Leclercq i albumets avslutande spår Home sin egen röst. Det är inte dåligt, men heller inte minnesvärt. Det lustiga är att det mest låter som en dålig ripoff på The Finale, en av Madeons tidigare singlar (som också finns med på deluxeutgåvan) vilket gör hela äventyret, ptja, rätt tråkigt. I den bemärkelsen lider spåret av samma problem som kollaborationerna: vi har hört det tidigare, av samma artist, och då var det så mycket bättre. Det finns också spår helt utan sång, och det är kanske här Madeon gör bort sig helt. Imperium, som agerar huvudsingel åt skivan, verkar vara inspirerad av Owl Vision och F.O.O.L och deras svenska dödselectro. Dessvärre är svärtan och tyngden bara en bråkdel av det som förväntas när sådana termer används, och således hamnar spåret i något trött, mellanmjölkigt gränsland. Det är ett spår som verkar lida av personlighetsklyvning, som tillskriver sig flera motsägelsefulla attribut samtidigt, vilket leder till en förvirrande mix utan direkt syfte. Madeon har också lyckats skapa årets hittills mest enerverande minut: låten har nämligen ett solo med ljud som bäst kan beskrivas som ett skrikande ballongdjur. Om det här fortfarande ska föreställa french housens största ungdomshopp lämnar jag den här genren för gott.
Det finns enstaka ljusglimtar, en sådan är Pay No Mind med Passion Pit som faktiskt lyckas göra något vettigt. Möjligen är detta för att det inte är någon större skillnad på spåret och bandets egna material. Den nu-disco Madeon bidragit med produktionsmässig känns också rätt och för sig mer som de remixer vi är vana att höra från exempelvis RAC eller Odesza. Hooken är sådär pinsamt lättsjungen, refrängen sätter sig innan minuten passerat och det känns som solen kikar fram varje gång spåret spelas. Tyvärr har den också sina brister i form av på tok för långt outro och ett vocodersolo som mest påminner om en dåligt programmerad robot med talfel.
Problemen med dessa samarbeten är i första hand inte slutprodukten: det är oerhört välproducerat, men så fruktansvärt oinspirerat. Soundet är det förväntade och det är en besvikelse. Det finns så mycket mer att utforska, men med vetskapen att det faktiskt inte behövs mer än så här nöjer man sig. Det är som om skivbolaget kommit med en målarbok där alla bilder visserligen föreställer ett skojigt bollhav, fast bara köpt tre kritor som alla också är ljusblå. För faktum är att detta kommer gå hem hos publiken, Madeon kommer få möjlighet att spela på fler och större festivaler vilket i sin tur kommer öppna upp för fler samarbeten. Kanske är det en ny chans just det han behöver – för materialet på Adventure är det ingen som kommer återvända till när året är över.