Maggie Rogers – karriären efter en viral succé

Maggie berättar att det är skönt att veta att det är hon som har sista ordet, men i bandet hon har med sig under turnén har de en väldigt jämlik stämning i gruppen. Feminism är viktigt för henne, och att alla hon spelar med känner sig bekväma och sedda i deras grupp har högsta prioritet. De skämtar om hur det är Maggie som alltid får bestämma även om det respekteras, men i slutändan är det principen om jämställdhet som är grundregeln för gruppdynamiken.

Det du sa om att vara i Europa på turné – du har ju varit här innan vet jag och inspirerats av bland annat tysk elektronisk musik. Vill du jobba mer åt det hållet, med dansmusik? 

– Jag var verkligen inspirerad av den musiken till en början, för jag hade aldrig riktigt hört dansmusik innan. Alltså, nu vet jag att du kan hitta vilken sorts musik som helst i New York bara du vet vad du letar efter. Men när jag flyttade till New York som 18-åring trodde jag att gå på klubb innebar högklackat, fejk-id, dyra drinkar och tajt klänning. Många tycker säkert att det är jättekul att gå ut på det sättet, men det lät aldrig som något för mig. Så när jag besökte min kompis i Berlin och hon sa ”vi går till en nattklubb!” så sa jag ”nä, jag vet inte”. Jag var så förvånad, för jag trodde inte att det var hennes stil, men jag var hennes gäst så jag tänkte ”okej då”. Jag frågade henne vad vi skulle ha på oss, för jag hade tagit med mig en outfit bestående av lösa jeans och svart keps. Hon svarade ”åh, du måste ha på dig sneakers så att det syns att du inte är där för att dansa”. Då förstod jag att det verkligen bara handlar om musiken, och att vara på klubben var så coolt. Alla de människorna av olika kön, hudfärger, åldrar. Men, dansmusik handlar om spänning och frigörelse. När jag såg alla dessa människor som reagerade exakt likadant vid exakt samma tillfälle så klickade det liksom, att det här är så mänskligt. Det är ärligt talat svårt att lista ut om jag vill jobba mer med det dock, speciellt nu när jag är på turné och tar in intryck ifrån olika kulturer och publiker och hur de reagerar olika. Men jag gör musik för min egen skull, och just nu reser jag så mycket att det är svårt att förstå vad det är jag tar in och vad som inspirerar mig på olika ställen.

Hur har det varit att förena din bakgrund som banjospelare och folkmusiker med dansmusik? 

– De artister som jag beundrar mest definieras inte av sin genre utan av att vara kreatörer. Oundvikligen tror jag att det är ungefär det jag också strävar efter. Skillnaden mellan musiken jag gjorde tidigare och musiken jag gör nu är att det är annorlunda produktion. Jag skriver fortfarande bara låtar och att skriva låtar är det jag älskar att göra. Att ändra i produktionen var bara ett sätt att kreativt utmana mig själv. Jag skapar fortfarande musik för mig, musik som tänker igenom mitt eget liv, för det är min egen mentala hälsa det handlar om. Låtarna är väldigt personliga och handlar alla om saker som har hänt mig i mitt liv. De är alla skrivna ur förstapersonsperspektiv, vilket kanske ändras om jag försöker utmana mig själv som låtskrivare, men det är bara så här jag känner. Och grejen med musik är att om någon gillar det – jättebra. Om någon inte gör det är det också lugnt, det finns ju så mycket musik så det är absolut inga problem. Jag gör det här för att jag älskar det, men det är allt. Så i slutändan är det viktigaste att jag är nöjd med musiken jag skapar, och inget annat spelar så stor roll.

Du har gjort ett par musikvideor hittills där du arbetat tillsammans med dina vänner och andra inspirerande kvinnor. Hur känns det att se din musik komma till liv visuellt, och hade du en visuell bild för din musik innan din karriär tog fart?

– Jag är en väldigt visuell kreatör, men det är lustigt, för jag hade aldrig tänkt på musikvideos innan jag fick chansen att göra tre stycken. Så när de frågade mig ”vet du vad du vill göra för de här musikvideorna?” så sa jag ”åh ja såklart, jag vill att det ska vara alla mina vänner, i skogen, och sen ska vi vara vid mitt sommarläger, min mamma ska vara med och sen vill jag ha en jumpsuit och den ska ha fransar och den måste vara lite glittrig och jag vill göra några kostymombyten.” Och de sa att vi kunde göra allt det där! Så det var plötsligt väldigt tydligt vad jag ville göra. Vad jag ville ha på mig, vad jag ville att mina vänner skulle ha på sig och vad vi skulle göra så det blev väldigt roligt. Det var väldigt kul att jobba med regissören Zia Anger också för hon är briljant, men vi kommer också väldigt bra överens och tog varje beslut tillsammans. Att ha det samarbetet kändes riktigt bra. Men hon utmanade mig också kreativt ibland! För jag har aldrig gjort film eller förstått mig på vad som ser bra ut på film. Som när vi skulle filma för Dog Years så sa jag att jag ville ha en mikrofon, varpå hon sa ”Tänk om mikrofonen skulle vara vit?” vilket jag var ganska skeptisk till. Vi provade bådas idéer och när vi väl kollade på det efteråt såg det mycket bättre ut med den vita mikrofonen. Jag hade själv aldrig kommit på tanken, men hon hade helt rätt och det var därför hon var regissören!

Under det senaste året har det dock varit sparsamt med kreativa utmaningar i Maggie Rogers liv. Hon tog examen i maj och spenderade ett par månader med att lista ut vad hennes nya liv som artist skulle innebära. Mycket tid har gått åt att lösa affärsmässiga och logistiska saker, men att ta en kreativ paus under en sådan här period är väldigt naturligt, tänker hon. Turnélivet är en utmaning i sig, och det kreativa tar fart igen när hon börjar med sitt nya album. Under turnén har hon dock hunnit med utmaningen i att spela sin allra första festivalspelning någonsin.

Hur var det att spela inför festivalpubliken på by:Larm i Oslo?

– Det var en så rolig spelning! Jag hade aldrig riktigt känt energin från en så stor publik innan, och vid ett tillfälle när jag spelade On + Off slutade jag dansa och började hoppa upp och ned. Jag började bara studsa och… [ger ifrån sig ett överlyckligt skrik] Jag vet inte om det såg så graciöst ut men det var helt genuint, jag bara studsade och det var så fånigt. Det har varit så intressant att se hur de olika publikerna i Europa är. I Amsterdam var folk så uppmärksamma och stod och stirrade mot scenen. De var så närvarande, men jag hade aldrig känt något liknande innan.

Det där låter lite som hur skandinaver beter sig annars faktiskt.

– Okej! Det är bra att veta, jag skulle precis fråga om det finns några stereotyper jag borde känna till. Men det betyder egentligen ingenting om publiken är sådär. Precis som med Amsterdam och hur närvarade de var där, så njöt de ju fortfarande. Det var bara en annan slags kommunikation. Jag tror att du blir en slags hållpunkt för energi när du står på scenen. Du leder strömmen, det är ditt jobb att fånga in all energi och föra tillbaka den ut till publiken så att alla känner sig inkluderade. Det är så kul att försöka jonglera all den energin att jag ibland bara vill säga ”okej, ta den!”. Men jag håller på att lista ut det.

Eftersom det är den internationella kvinnodagen så undrar jag till sist – vilka kvinnliga artister eller idoler har du tänkt lite extra på i dag?

– Några av mina kvinnliga favoritkonstnärer är Björk, Frida Kahlo, Gertrude Stein, Virginia Woolf och listan går bara vidare. Men i dag så började jag faktiskt att sjunga Spice Girls på soundchecken. Och jag älskar verkligen Patti Smith!

Det märks att Maggie Rogers trots den snabba karriären har båda fötterna på jorden. I grunden är det bara Maggies musik för henne själv, men tack vare människor bakom datorskärmars förmåga att uppmärksamma talanger från Youtube-klipp är det nu Maggie, musiken och hela världen som får ta del av den.