Maggie Rogers
Now That the Light Is Fading

27 februari, 2017
Recension av Magnus Olsson
8

Man gör det otroligt enkelt för sig när man förminskar en artist till en låt eller ett ögonblick. Det finns en fara i det, samma fara som vilar över förutfattade meningar och enkla slutsatser. Det faktum att Pharrell Williams, en av vår tids största hitmakare, bölade till Alaska i en video gjorde Maggie Rogers viral. Där och då kunde hennes musik för evigt reducerats till ”låten som Pharrell grät till”. Vissa hade famlat runt, klippt lugg i hopp om förändring eller på något annat vänster försökt bryta sig loss för att minsann bevisa att man är mer än bara så.

Maggie Rogers har aldrig sprungit i några cirklar likt en barnstjärnas identitetssökande eller i hopp om att bli tagen på allvar. Hela tiden har den funnits där, den tydliga identiteten och personan som är Maggie. Det bevisar hon gång på gång på sin debut-EP Now That the Light Is Fading – en titel som felaktigt ger sken av att hennes ”15 seconds of fame” redan passerat.

Det var bara en tidsfråga innan Alaska eller för den delen Dog Years skulle träda genom bruset. Med ena benet i folkmusik, det andra snuddandes vid dansgolven och en röst som är på väg att spricka, har hon hittat ett eget uttryck. Somliga kan spendera hela sin karriär i jakten på sitt rätta jag, men det tycks självklart att Maggie Rogers ska fortsätta förvalta sitt Into the wild-alterego som popmusikens Ronja Rövardotter. Hon känns helt fri från allt som definierar en popstjärna, både musikaliskt och på det sätt som hon hittills porträtterat sig själv. Hela hon andas #nofilter och det i sig skapar en behövlig kontrast mot den värld som ständigt försöker försköna verkligheten.

Med en bakgrund som harpa- och banjospelare har hon fört vidare folktraditioner, låtit naturen vara sitt ledmotiv och använt sig av kala elektroniska element. Bitvis blir de vackra arrangemangen som om Four Tet befunnit sig mitt i en skogsglänta – där skorrande ljud möter vacklande beats. Hon skapar ytterligare ett lager i sitt musicerande när hon låter sina stämband illustrera ekosystemets egna ljudbilder samtidigt som kvittrande fåglar hörs passera.

Hela tiden snuddar vi mellan ett abstrakt uttryck och en potentiell Billboard-placering, och det känns som att hon tillhör den skara av artister som kan komma att förena två olika världar. On + Off låter exempelvis som något kunde skapat innan hon blev polare med Diplo, medan inledande Color Song är två minuter a capella av det snitt First Aid Kit framförde när de fortfarande fanns på MySpace.

Visst hade Pharrell rätt när tårarna rann till Alaska, och med den här samlingen av låtar vill Maggie Rogers göra något större än så – hon visar att popmusiken inte behöver några filter.

Skivbolag: Capitol Records

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1744 [name] => Maggie Rogers [slug] => maggie-rogers [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1745 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 11 [filter] => raw ) )