Är du ensam? Det är klart att du är. Jag är det, Devon Welsh är det, alla är det. Inte alltid, men ibland. På internets allra sköraste twitterkonto (@majicalcloudz) twittrar Welsh, den främre hälften av Majical Cloudz, genanta lyckorus (”I am feeling lucky to be alive and loved!”) när inga utropstecken går att finna i hans musik. Vissa dagar är det ironiskt laddade halvskämt som gäller (“Ian Curtis was a rapper”), och andra dagar skärs allt annat bort av förtvivlade sammanbrott. Det är en cykel av humörsvängningar man kan identifiera sig med, en identifikation som Majical Cloudz genom ord och ljud lyckats omvandla till musik. På debutskivan tog de formen av en fallkudde att kasta sig mot när livet kändes jobbigt. Det molande surret och deppiga pianospelet var en katalysator för sorg men samtidigt ett krav för tröst. Det kladdiga i piano-/singersongwriter-kombinationen parerades bort med hjälp av elektroniska och ambienta bakgrundsslingor som böljade in och ut ur förgrunden som vågor. Ibland låg de långt bort, som ett sus, ibland ägde de hela ljudbilden i ett kakofoniskt vrål. Enkelriktad lyrik och simpla arrangemang vreds med hjälp av Majical Cloudz bakre hälft, Matthew Otto, till något mycket större.
På Are You Alone? är ansatsen liknande – Otto rör sig fortfarande mest i bakgrunden medan Welshs teman bär en familjär klang: döden, livet, kärleken, och ens egen otillräcklighet inför dem alla. ”I will be honest / I am afraid of love / if I’m not perfect / then it will let me starve” sjunger han, inte för att det inte finns någon för honom, utan för att han tror att han inte finns för någon annan. ”Red wine and sleeping pills”, ”cheap sex and sad films”, är rader lånade rakt ur Radioheads Motion Picture Soundtrack och när han ytterligare navelskådar på tidigare nämnda Silver Car Crash har det verkligen blivit en glaset-är-halvtomt-situation.
”What’s the point of a sad, sad song?” frågar han sig själv senare och ifrågasätter implicit hela skivans existens. Men det finns alltid en motpunkt: Heavy (”You gotta learn to love me / ’Cause I am what I am”) vittnar ändå om någon slags försoning med sig själv. Kanske tillåts glädje bara existera i en kontext där sorg också gör det.
Michael Ottos dystra syntar är hoppingivande regnmoln på en alldeles för varm dag, men inga regndroppar syns någonsin till. Den strama och molokna inramningen tillåts aldrig andas och ifall du hört Impersonator tidigare finns det inga egentliga överraskningar på Are You Alone?. Alltid finstämt, men sällan något mer än så. Ett par spår gör formulan tillräckligt bra för att nämnas iallafall. Control, där Walshs stämband låter som att de ska gå av trots att de aldrig riktigt tänjs ut, är en. Titelspåret Are You Alone? med sitt nästan låtsade upbeat-tempo den andra. Flera låtar är exakt lika bra som de på förra skivan, men ibland är exakt lika bra lite, lite sämre. Diminishing returns, och allt det där.
Istället är det Walshs texter och ord som sticker ut, som undan för undan omdefinierar albumets titel − och därmed också svaret på frågan. Är du ensam? Bakom den nästan aggressivt retoriska titeln döljer sig en välmenande fråga. En ömsint försäkran om att det är okej att vara ensam; en utsträckt hand som berättar att du inte måste vara det.