Majical Cloudz

Majical Cloudz är ett förhållandevis nytt band som släpper sin nya skiva senare den här månaden men det finns redan många vinklar att välja mellan när man ska ska skriva en text.

Man kan fokusera på deras tidigare material och de fyra låtarna som är Turns Turns Turns. Man borde göra det, för de är så jävla fina.

Eller kanske nämna att de är polare med Grimes och har samarbetat med henne, bland annat på den förlängda albumversionen av Visions. Majical Cloudz har inte mycket gemensamt med Grimes i övrigt, men kanske kan det locka lyssnare.

Man kan diskutera provokationsgraden i att Majical Cloudz har döpt sig till Majical Cloudz. Låter mer som ett Cartoon Network-program än allvarsam musik, men så kan ju den språkliga kontrasten också vara medveten.

Skriv om Devon Welsh då. Hur han är den absoluta anledningen till att Majical Cloudz är en av de akter jag helst önskar uppleva just nu. Bandet kallar sina konserter för ”performance events” och hur det märks på Welsh mycket fysiska scenpersonlighet. Streck kan dras mellan honom och Future Islands Samuel T. Herring.

Men – nej.

Jag vill mest prata om deras nya singel, Bugs Don’t Buzz, som finns med på Impersonator, ute 27 maj i Europa. Welsh skrev en pianoversion av Bugs Don’t Buzz när han var nitton år gammal. I dag är han fem år äldre. En vän hittade det bortglömda musikstycket på hans dator, övertygade honom att den var värd att ta upp igen och när det var dags för Majical Cloudz första konsert någonsin insåg Welsh att han kunde sjunga låten ovanpå en pianoloop.

För några dagar sedan inträffade en personlig tragedi i mitt liv och jag har inte kunnat lyssna på mycket annat än den här låten sedan dess. Pianot har en så slutgiltig klang. Och Welsh text, som har växt på honom med åren – från nonsens till något mycket personligt – men som träffar mig och förhoppningsvis oss vid första lyssningen.

”The cheesiest songs all end with a smile / This won’t end with a smile, my love”

Bugs Don’t Buzz handlar om döden. Welsh sjunger att han och hans käresta är som insekterna – de är till skillnad från de flesta människorna inte rädda för slutet.

”The happiest songs all end with a smile / This might end with a smile, no my love”

Och sen.

”If life could be forever one instant / Would it be the moment you met me? No my love”

Det är en svårtolkad låt som säger emot sig själv. Trösterik musik som stirrar sin lyssnare rakt i ögonen. Den fann åtminstone mig i precis rätt ögonblick. Eller så gjorde den om ögonblicket till sitt. Det är svårt att veta, det där.