Makthaverskan
Emmabodafestivalen, 25/7 – 2015

Ingen campingfestival utan spöregn. Under Emmabodafestivalens sista dag öppnade sig till sist himlen och stämningen störtdök under några timmar. Kanske så många som 30 procent av festivalbesökarna övergav sina tält och lämnade området. Mitt i detta regn spelade Makthaverskan.

Göteborgsbandet släppte för två år sedan ett av de bästa svenska popalbumen på åratal. Trots detta är det ganska glest i publikhavet, och de som kämpat sig dit är så trötta att de knappt orkar applådera. Makthaverskan, däremot, gör hela tiden sitt absolut bästa för att värma publiken. Jag antar att de anlände till festivalen samma dag och kunde ta regnet med en klackspark, vilket på spelningen leder till att bandet verkar ha det roligare än de flesta i publiken. Faktum är att de verkar ha så pass roligt att det inte spelar någon roll om något hamnar lite i otakt, en ton missas eller om ett axelband lossnar. De dricker till och med öl mer inspirerat än någon i publiken!

Efter att ha spelat låtar från hela sin diskografi, inklusive den första låten de skrev tillsammans, säger Maja Milner att de inte har något mer att spela förutom demolåt från 2009 som är ”ganska rolig” och frågar om publiken vill höra den. Istället dammar de av No Mercy. Sedan frågar de igen, och när publiken inte orkar ge respons är bandet på väg att gå av. Men då samlar några stycken tillräckligt med kraft för att orka skrika till scenen att fortsätta. Och till sist spelar gruppen den roliga demolåten från 2009, och det är antagligen spelningens mest otajta låt.

Men det känns lite som halva poängen. Roligt, berusat och obrytt. Under en timme var Makthaverskan mer Emmaboda än Emmabodapubliken själva.