Pustervik
Makthaverskan
Göteborg, 24/11 – 2017
Publicerad: 26 november 2017 av
Freja Wehrling
När draperiet dramatiskt öppnar sig för Pusterviks scen står Makthaverskan redo vid sina tilldelade platser och börjar med välbekanta Outshine att banka in sitt säregna sound i publiken. Musiken drämmer hårt till likt en slägga, men allt eftersom att spelningen fortgår visar det sig vara publiken som står för kraften i lokalen snarare än tvärtom.
Efter denna, nästan burdusa, start veknar frontkvinnan Maja Milner en smula och förklarar att bandet tycker det är väldigt roligt att vi är här. Publiken jublar och står redo med öppna armar för att ta emot bandets nya låtar och på en gång får vi smakprov ifrån Ill i form av In My Dreams. Den flyktiga låten flyger högt över åhörarna och upp mot taket, ibland så högt att det nästan är svårt att helt ta till sig de porlande gitarrslingorna. De fortsätter med lika aktuella Comfort och Milners röst uppvisar alla sina häpnadsväckande krumbukter. Den går från lugnt porlande till ögonöppnande desperat på några sekunder medan den alltjämt slingrar sig runt instrumenten så som få andra röster i världen kan. Trots att Makthaverskan spelar med all den glöd man kan förvänta sig av ett indiepopband är det svårt att fånga essensen av dem live på samma sätt som av studioversionen. Deras musik kan liknas vid en våg som sköljer över eller en mur som reser sig – något som för det mesta är mäktigt, men som nu live nästan blir övermäktigt. När publiken inte lyckas tränga sig igenom den blir vi endast åskådare i stället för deltagare av upplevelsen som tornar upp sig framför oss. I stället för ett utbyte av energi, där båda parterna drar nytta av varandra, finns det massa bränsle hos publiken som slår platt fall mot bandet där uppe. De i sin tur är inte tillräckligt energiska för att ensamma ta över lokalen utan hade behövt ta tillvara på det där extra ifrån resten av rummet.
-
I de nya låtarna tycks den skavande länken mest bero på publiken. När de spelar Ill är Makthaverskan bekvämast och låtarna utförs verkligen med bravur, men när publiken inte lyckas hänga sig fast i melodierna avslutas varje ton för snabbt. Det visar på ett band som har mognat i sitt sound, men som också behöver utvecklas i sitt förkroppsligande av det. Att det finns ett hålrum mellan bandet och deras låtar live märks ännu tydligare när det kommer till äldre låtar. Innan Antabus förklarar Milner att låten är åtta år gammal och det känns logiskt. Den skära ångest som lyser igenom klassikerns texter sjungs med av publiken, men bandet själva är (med rätta) en smula distanserade från det. Det är som att publiken och bandet har olika visioner för spelningen och arbetar för dessa från vart sitt håll. När vrålet i början av Witness ljuder länkas dock polerna äntligen samman och lokalen bubblar av förenad energi.
Resterande av spelningen fortsätter i beskedligare tempo. När gruppen går av scenen och sedan kliver på den igen för den oundvikliga encoren river de lugnt av överjordiska To Say It As It Is. Låten är så vacker, och Milner sånginsats är så monstruös att det nästan blir en andlig upplevelse att få bevittna den live. Efter detta förklarar sig frontkvinnan slut, men gruppen fortsätter ändå med en sista Front. Det blir en slutgiltig energiuttömning både från bandet och publiken, men återigen tycks vi jobba ifrån olika håll. Vi avslutar spelningen på olika platser – Makthaverskan med fantastiska låtar som aldrig når ända fram och publiken med en pepp som fortfarande bubblar trots att bandet har gått av scenen.