Makthaverskan
Makthaverskan II

9 mars, 2013
Recension av Nike Rydberg
10

Det är ett väldigt mångbottnat faktum att vi 90-talister är den första generationen att få det sämre än våra föräldrar. Som göteborgare av denna generation vet jag liksom inte vem jag har att skylla för mina musikaliskt mediokra tonår, jag är bara bitter. När Broder Daniel var som mest underground var jag i princip ett foster och medan Håkan Hellström geniförklarades med Känn ingen sorg för mig Göteborg var jag fullt upptagen med att typ utforska luktpennor. När When We Were Winning nu förväntas utspela sig i våra liv finns det ingen brinnande tonårsscen i den här staden längre: vi får nöja oss med indiekille-lokalband-kloner i paisleyskjortor som mest tack vare utseende och umgängeskretsar får spelningar på Jazzhuset då och då. Tack som fan. Och mitt i allt det där finns plötsligt Makthaverskan – jag förstår att de inte vill förknippas med någon göteborgsscen.

När deras självbetitlade debutskiva kom 2009 var de i min egen ålder, vandrade förmodligen ofta längs samma gator i Göteborg som jag och var ungefär lika trötta på att göra det (Oh every day is the same / I walk home in the rain). Egentligen ”kunde” de inte spela sina instrument och av allt att döma hade de spelat in skivan på första tagningen i någon av medlemmarnas flick- eller pojkrum. Alla deras känsloyttringar var såna som krävde utropstecken för att kunna beskrivas, det handlade hela tiden om kärlek, sorg och saknad PÅ LIV OCH DÖD! Makthaverskan skulle liksom aldrig skriva en låt om att ”vara lite ledsen, idag”. Och det var nog det allra finaste, i ett musiksverige där musiker som Lykke Li betraktades som ”indiehopp” och visserligen var relevanta men aldrig riktigt bar känslorna utanpå på det där sättet som exempelvis Hellström gjorde i millennieskiftet – och som Makthaverskan gjorde just då. Idag, fyra år senare, har de gjort sig ett namn, fått större möjligheter produktionsmässigt och kan räkna med att någon faktiskt kommer att lyssna på allt de ger ut. Det här kan leda till svårmod på flera fronter: vad kommer att hända med det humoristiska och genuina som på debutskivan var så tätt sammanknutet med prestigelöshet och brist på förväntningar?

Och visst. På Makthaverskan II hittar vi ingen motsvarighet till Josef och German Boy, som uppenbarligen var produkter av timtals kravlös replokalstid. Men så är det kanske inte heller vad bandet strävat efter den här gången – snarare återigen samlat ihop en uppsättning låtar som, precis som på debuten, skrivs ut i versaler och utropstecken och handlar om att dö av varenda känsloförnimmelse. Med ytterligare en gitarrist i bandet och med en extremt stor förändring i musikalisk kompetens-väg (jag skrev tidigare att Makthaverskan 2009 inte ”kunde” spela sina instrument – Makthaverskan 2013 KAN spela sina instrument) tar det instrumentala desto större plats och kombinerat med den rena produktionen blir det så tydligt hur bandets nya låtar gynnas av att produceras så här bra. Som exempel har vi geni-gitarrslingorna uppbackade av världens bästa basharmoni och Be My Baby-trummor i Drömland.

Egentligen undrar jag hur mycket av Makthaverskans känslouttyck som bara är en förlängning av Maja Milners röst. På Makthaverskan II är den ömsöm aggressiv, ömsom skör samtidigt som även låttexterna oftast befinner sig på antingen start- eller slutpunkten i spektrat mellan ”I thought I knew, I thought I knew but now I’m not too sure” och ”Fuck you for fucking me when I was seventeen”. Det förstnämnda läget utspelar sig konsekvent i overkligheten: Milner sjunger eller viskar melankoliskt om att drömma om att finnas i någons drömmar, kunna nå någon eller vara i någons armar. På andra sidan av myntet finns spår som Antabus, Distance, No Mercy, som man skulle kunna se som motsvarigheter till debutens Vi var människor från början med sin rastlösa aggressivitet. På Makthaverskan II skapar Makthaverskan taktstamps-indiepop, känslopunk och någon sorts 10-talspostpunk på samma gång och lyckas knyta ihop de här (för musiknörden) helt vitt skilda influenserna till en helt orimlig samling låtar.

Därför kan jag numera trots allt leva med att 2013 vara arton år gammal i Göteborg. Därför kan vem som helst med Makthaverskan II i medvetandet säkert leva med att vara arton år gammal i vilken stad som helst. Den här skivan handlar ju om oss.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1362 [name] => Makthaverskan [slug] => makthaverskan [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1363 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 35 [filter] => raw ) )