Makthaverskan
Pustervik 8/3-2013

Jag kommer från en liten stad. Visserligen bara en två timmar lång bussresa från Göteborg men inte så att jag lyckades bilda någon relation till något större än de 7 000 som bor där. Jag har inte alls den relationen till Göteborg som Nike skrev om i sin skivrecension av Makthaverskan II från tidigare i dag. Jag har bott här i två år och tycker om staden men har om möjligt varit ute på ännu mindre deltagande musikscen-observation här än Nike, trots att jag är tre år äldre. Band som Makthaverskan, Bobastian, Westkust och Happy Hands Club har för mig inte fungerat som någon frälsning i en vindlös scen. De befann sig redan i startblocken när jag packade upp bananlådorna ute i Backa.

Man kan säga att geografi inte spelar någon roll i en värld där en låt reser runt jordklotet på sekunder genom bredbandsbolag. I liveformat är situationen lite annorlunda. Kvällens konsert och hur den gestaltar sig hade förstås inte kunnat äga rum någon annanstans än i Göteborg. Det kanske låter som ett verklighetsfrånvänt romantiserande rop från en västkustbubbla men jag tror annorlunda. När Westkust senast spelade på Jazzhuset skrev jag att de med sina vänner längst fram lika mycket var ett tjugomannaband som fem personer. När Makthaverskan för första gången tar över Pusterviks stora scen är det samma sak, i större skala.

Hugo Randulv och Gustav Data spelar i både Westkust och Makthaverskan. Vännerna längst fram är ett liknande klientel. Det publiksurfas från Antabus första ackord, flera dansar så vilt att blodvite uppstår. 750 personer är på plats. I teorin borde i alla fall 600 av dessa känna sig lite utanför i kontrast till det totala kaos som råder längst fram. I praktiken blir det den raka motsatsen. När REVA nyss tagit sina första förpestande andetag i Nordstan, när folk tågar för en självklarhet som lika löner mellan könen och när vintern ligger som ett infekterat täcke över staden blir Makthaverskans releasefest som en påminnelse om gemenskap och välkomnande.

Vi var människor från början är avklädd, rå och växer likt en dunkande varböld. Maja Milners stämband låter som att de hela tiden befinner sig på gränsen till att rasa samman. Stämningen är varm men Makthaverskan gör musik som är obehaglig. Primitiva stämningar som Swans, som Iceage, som Godspeed You! Black Emperor fast komprimerat ned i mindre dissonans och mer popstruktur. Folk rör sig därefter. No Mercy och de flesta skriker unisont textraden ”Fuck you for fucking me when I was seventeen” och adderar en obligatorisk näve till det. I slutet av Josef gästar Luxurys skivbolagschef och lokala musikhjälte Rasmus Hansén på sång och tamburin och ett tiotal fans hoppar upp på scen och dansar. Det senare sker flera gånger under spelningen.

Makthaverskan bjuder inte på några yviga gester. Det behöver de inte heller. De står rakt upp och ned och spelar sina låtar med all den inneboende frenesi som redan ryms i dem. Sen kan de bara titta på ovädret som blåser in nedanför scenen. I Göteborg är Makthaverskan för tillfället ett av världens bästa liveband. I det här fallet spelar geografi roll. Man behöver inte ha bott här i hela sitt liv för att förstå det.