Makthaverskan + Westkust: ”Något annat måste komma nu”

Parallellt med Way Out West-ifieringen av Göteborg, har Luxury stått för en helt annan sorts musikaliskt nav i staden. Som de flesta meningsfulla sådana har skivbolaget framstått mer som en bekantskapskrets än som ett företag, med kompisar som Almedal, My Darling YOU!, Franke, Anton Kristiansson, Alice b, School ‘94 och Farväl till ungdomen. Det finns en lucka att fylla när grundaren Rasmus Hansén, eller “Ralle” som han kallas av Luxury-artisterna, nu lägger ner skivbolaget efter 13 år.

“Någon annan måste ta över!”, upprepar bästis-banden Makthaverskan och Westkust genomgående när vi träffas i Stockholm i april. När jag frågar hur de egentligen kom i kontakt med Luxury, är det som med alla legender: en mosaik av motsägelsefulla background stories.

Hugo Randulv (gitarr, Makthaverskan): Innan vi blev signade så hade vi börjat hänga med lite samma kompisar som Rasmus, och så hade han lånat oss sin minibuss när vi gjorde livegrejer tillsammans.

Maja Milner (sång, Makthaverskan): Jag var typ 16 år kvällen som Ralle ringde mig. Han skällde först ut mig för att vi hade förstört minibussen och jag fick asmycket skuldkänslor. Då sa han att han bara skojade, och att han ville signa oss. Det var det sjukaste som hade kunnat hända en då. Vi sprang till Slottsskogen och drack massa sprit.

Brian Cukrowski (gitarr, Westkust): Jag minns att jag snackade med dig, Hugo, när ni blev signade och blev så jäkla avis…

Philip Söderlind (trummor, Westkust): Rasmus hade hört vår demo, men vi hade inte skickat den till honom personligen tror jag. Han kontaktade oss. Vi var fans av Makthaverskan då och gick på alla deras spelningar.

Julia Bjernelind (sång, Westkust): Jag, Hugo och Gustav kom in i Westkust samma sommar, 2011. Det måste ha varit Hugo som ba, “ska jag kolla med Ralle om han vill släppa något med oss?”. Jag visste inte ens vem han var, jag hade bara bott i Göteborg i ett år. 2012 släppte vi första singeln.

Makthaverskan och Westkust är i dag de två enskilt största banden på Luxury, och två av ett fåtal svenska akter som brutit fram genom bruset internationellt de senaste åren – “There is no English equivalent for the band name: ‘The woman with the power’ is as close as we can get”, skriver Pitchfork om Makthaverskans andra album 2014. Men relationen till skivbolaget bygger fortfarande på en ömsesidig tillit, berättar de, där inget av banden någonsin har skrivit på något kontrakt.

Maja Milner: Det har gjort att vi mår så bra med varandra. Jag tror att Ralle är den bästa managern på hela jorden. Det är bara om man verkligen, verkligen fuckar upp som han blir arg. Annars så har han typ gett en vodka och…

Hugo Randulv: Han har också fruktansvärt bra smak och bra öra för vad som är go pop, liksom.

Julia Bjernelind: Och han släpper bara musik som han genuint tycker om själv. Man har aldrig någon press på sig om att “nu måste ni göra en ny skiva, nu ska ni tjäna pengar”.

Maja Milner: Ekonomiskt så har Luxury gått back i många, många år, och det säger mycket liksom. Jag tror inte att något annat band har en sån här hundraprocentig frihetskänsla. Ibland märker man direkt att vissa vill lägga sig i mer, bara känslan när man träffar dem… Andra bolag kanske har en större budget och så, men då känns det hundra procent goare att ha Ralle. Jag tror att det förstör många band att ha den där tanken om att bli uppköpta. Att man inte stannar upp och funderar på varför man gör det här, och bara har det gött tillsammans.

Att prata om Luxury innebär per definition att prata om Rasmus Hansén, som på egen hand drivit skivbolaget sedan 2006. Mellan spelningarna, vid merchborden och i sociala medier framstår han överlag som en osynlig extramedlem hos varje nytt band han tar under sina vingar – eller, om man ser till anekdoterna, som deras kombinerade förskollärare, reseledare och bästa vän.

Hugo Randulv: En genomgående grej är att alla spelningar och resor som Rasmus inte varit med på, har gått åt helvete för oss.

Maja Milner: Det har varit så sjukt. Vi har ju varit som borttappade bebisar. Nu gör jag inte såna grejer i logen längre som när jag var 16… Jag har lite hyfs nu. Men Rasmus har fått mycket jobbiga mejl från missnöjda arrangörer. Vi är inte som BD eller så men vi hade en period då allt gick emot oss, både privat och i bandet. Där hade det kunnat gå sönder eventuellt, men det gjorde det inte.

Hugo Randulv: Då är Ralle alltid den första man ringer. Han känns som en hustler som bara fixar grejer.

Palle Wettmark (trummor, Makthaverskan): Jag minns en gång när vi hade spelat i Bergen och jag var ganska stressad, lite osäker på om jag skulle kunna sova. Jag frågade Irma (Krook, basist i Makthaverskan, reds. anm.) som hade med sig sömntabletter, och fick ta en. Men tabletten började verka en timme innan vi skulle vakna, så när vi kom till flygplatsen kunde jag knappt gå själv. Jag hade inte heller något case till mina cymbaler utan gick omkring med dem i två sopsäckar, helt groggy.

Hugo Randulv: Jag är alltid ett nervvrak på flygplatser, men den här gången… Så ser man Palle stappla omkring med två sopsäckar fulla med cymbaler, medan Rasmus bär upp honom. Då tänkte man “jävlar vad han inte kommer komma igenom säkerhetskontrollen. Han är så rökt, så jävla rökt. Spelningen kommer bli inställd för att Palle sitter fast i säkerhetskontroll för att han ser så pundad ut.” Men han kom faktiskt igenom!

Hur skulle ni beskriva den roll som Luxury haft i Göteborg?

Maja Milner: Det finns ju inget annat som andas, eller vad man ska säga. Just nu tycker jag inte att det finns något annat bra skivbolag i Sverige. Alla andra har något som jag stör mig på.

Hugo Randulv: Det känns som att Rasmus på egen hand har hållit en sorts enhetlig indiepopgrej vid liv i Göteborg i rätt många år. Någon som gör den här indiegrejen fullt ut, på det här sättet man tycker är grymt. Jag har svårt att se det utifrån, men om jag inte hade spelat så hade jag varit ett stort fan och tyckt det varit asgrymt.

Man kan höra på ett band om det är “Luxury-worthy”, menar Hugo Randulv. Flera av medlemmarna instämmer i att det skulle finnas en röd tråd genom skivbolagets akter.

Hugo Randulv: Det finns en viss känsla eller uttryckssätt i många av grejerna, att det är väldigt direkt…

Maja Milner: …”Livet är en horaaa”, typ såna grejer.

Hugo Randulv: Min tjej brukar lyssna på den första Skansros-skivan hemma och även om det var rätt länge sen, och låter väldigt olikt det Luxury släppt i många år nu, så hör man att det är ett Luxury-sound.

Westkust (med Guggi Data), Jazzhuset, december 2012.

En förklaring till “Luxury-soundet” skulle rent praktiskt kunna vara relationen mellan de olika banden: Alice b sjunger i sitt soloprojekt såväl som i School ‘94, medan Farväl till ungdomen och Maja Gödicke förenats i duon Kassia Klein. Hugo Randulv och den numera avhoppade gitarristen Guggi Data spelade länge i både Makthaverskan och Westkust. Banden nämns ofta fortfarande i samma andetag.

Hugo Randulv: Vi är uppvuxna med samma typ av musik och har umgåtts i samma kretsar, så det är inte konstigt att vi gillar samma typ av ljud.

Maja Milner: Men jag och Julia är ju varandras motsatser i hur vi sjunger och vilka melodier vi skriver. Jag tycker verkligen att det är så olikt, det är ju bara att vi är två tjejer som sjunger popmusik i Göteborg.

Brian Cukrowski: Den röda tråden som jag känner är bara det här att det känns så äkta. Det är raw power.

Maja Milner: Vi är ju vänner, jag vet inte om folk vet om det. Jag tyckte att det var unikt och originellt när Westkust kom, och jag tycker det är viktigt att de får vara det. Precis som att vi fick vara det i början.

Julia Bjernelind: Jag tyckte själv att det var väldigt jobbigt när vi delade medlemmar. Det blev alltid frågor om Makthaverskan i intervjuer, och det var så tråkigt att sitta och prata om dem när det var meningen att man skulle prata om sitt eget band. Vi får alltid frågor om de här avhoppen och ganska ofta om hur stämningen är nu för tiden. Folk fiskar efter konflikter. Men vi tycker jättemycket om varandra och jag ser ett band typ som att ha ett förhållande – ibland gör man slut, det är sånt som händer, och sen kan man vara kompisar.

Vilka är era favoritsläpp från Luxury genom åren?

Hugo Randulv: My Darling YOU! har släppt asmycket gött.

Julia Bjernelind: Jag tycker om My Darling YOU! väldigt mycket, och School ‘94 tycker jag är ett av Sveriges bästa band. Jag tycker mycket om Makthaverskan också.

Philip Söderlind: Jag tycker att Makthaverskan är Luxurys bästa band, utan tvekan. Deras första skiva, alltså… där ligger det mycket äkta, det är större än livet. Det betyder så jävla mycket.

Maja Milner: Jag har aldrig varit så cool som jag var då, och kommer aldrig att bli. Jag gillar också Agent blås första.

Hugo Randulv: Första Skansros, helvete!

Ett skivbolag kan inte bytas ut från en dag från en annan, och musikscenen runt omkring den står intakt. Varken Makthaverskan eller Westkust har kontaktat andra skivbolag inför nedläggningen, berättar de, och drar sig för verkligheten utanför det ekonomiska katastrofprojektet Luxury – där musikbranschens spelregler gäller på riktigt.

Julia Bjernelind: Skulle vi komma i kontakt med något annat skivbolag senare, så skulle jag liksom ändå stämma av med Ralle att allt stämmer.

Philip Söderlind: Men det som Rasmus har byggt upp, det går inte att ersätta på det sättet.

Hugo Randulv: Det här har känts som en sådan självklar sak man ska göra. Man har kunnat enas kring Luxury och musiken, byggt upp en speciell gemenskap kring hela grejen.

Maja Milner: Något annat måste komma nu, annars är det för tragiskt. Annars finns det inget som ungdomarna kan få ut sina tankar genom. Men om det finns intresse bland de unga, så måste det finnas en Ralle.

Hon nämner sextetten Agent blå, en handfull år yngre än Makthaverskan och bandet bakom Luxurys allra sista släpp, som ett bevis på att det finns en framtid för den indiescen som byggts upp runt bolaget.

Palle Wettmark: Jag förstår inte riktigt hur Ralle orkar, om jag ska vara ärlig. Han har ju, och har haft, väldigt mycket på sina axlar.

Maja Milner: Jag tror att det kanske är därför han vill att någon annan ska ta över tronen nu. Att han har orkat med oss i tio år, från att vi var tonåringar till vuxna… Det är en stor övergång.

Hugo Randulv: Det är sällan man tänker på honom som en skivbolagschef.

Maja Milner: Men det är sällan man tänker på sig själv som någon i ett band också. Vi är ju ett gäng, bara.