”Man drar fram riff som Ritchie Blackmore är avundsjuk på …”

Hisingen Blues, Graveyard

Betyg: 9 / 10

Band som Black Sabbath och Deep Purple la under 70-talet grunden för i princip all rock nuförtiden. Och med all rätta skall de hyllas. Det är bland den bästa musik som finns. Men alltför många försöker göra det igen, vilket inte riktigt går. Det är en skör tråd mellan att göra något eget av det, eller att bara göra samma sak på nytt i den här genren.

Och det är av den anledningen jag med en sträng blick och utan avsikt att gilla det jag hörde började lyssna på hyllade Graveyards andra platta Hisingen Blues. Men förvånande nog, eftersom enligt mig den första skivan misslyckats med att göra det eget, som jag bara gillade det rakt av.

Deras ikoner finns väldigt tydligt kvar i deras hjärtan, men på något sätt låter det modernare. Inte bara har man dragit fram esset att använda sig av ett riktigt bra inspelningsljud som låter fräscht, man har gjort något helt eget, som är svårt att sätta fingret på. Med fint visslande i Longing och ett ”oooh”-ande som bara passar för bra in i Buying Truth börjar jag le. Man drar fram riff som Ritchie Blackmore är avundsjuk på och bygger en stämning som jag inte hört på länge från genren som om det bara vore en lek. Med glädje kan jag säga att jag missbedömt bandet.

Och äntligen förstår jag vad andra ser i bandet. Man skall inte försöka återskapa dåtiden, om man inte heter Graveyard.