Marina and the Diamonds har slopat diamanterna och gjort en comeback efter fyra års tystnad. Med nya plattan Love + Fear introducerar hon sig på nytt som MARINA – kort och gott. Under de fyra år som hon varit frånvarande i musiken har hon hunnit med en hel del annat; drivit en blogg där hon öppnat upp sig om musikvärldens baksidor och om sin psykiska ohälsa, studerat psykologi och försökt klura ut vilken typ av artist hon vill vara. En genomlyssning av den nya plattan visar dock tyvärr inga större spår av det. I stället verkar Marina mest ha varit upptagen med att ta ikapp alla de trender hon missat. Som om hon plötsligt fått fomo och nu med hjärtat i halsgropen sitter och sms:ar att hon visst vill vara med på festen, visst vill göra en tropical-house-latino-vibe-remix av sina poplåtar.
Marina har alltid skrivit med både hjärna och hjärta och försökt väva in det som pågår både inom henne och utanför henne. Hon har aktivt tagit en politisk ställning i sina texter och inte varit rädd för att vara lite för ärlig. Spår av detta märks fortfarande på plattan; första spåret Handmade Heaven är en reflektion över den moderna människans distans till naturen och sina rötter, Believe in Love speglar osäkerheten kärlek för med sig och True betonar vikten av att vara sann mot sig själv i en värld där man ständigt blir tillsagd vad man ska göra. Det hela sker dock ibland på en nivå som är banal och cringe-vänlig snarare än tankeväckande och det återstår en del kvar att önska. I jämförelse med förra skivan Froot, som levererade låtar som Savages, Happy och I’m a Ruin – allihopa snygga, genomtänkta och välskrivna – faller den nya plattans motsvarigheter ganska platt. Låten Enjoy Your Life blir kanske det bästa exemplet – “Sit back and enjoy your problems / You don’t always have to solve them / ’Cause your worst days, they are over / So enjoy your life” – jag vet inte hur ni känner, men personligen blir jag inte jättelugnad av förslaget.
Precis som många andra stora europeiska/amerikanska popartister har Marina hakat på latino-vågen som ridit genom musikvärlden – nu senast i form av Madonnas försök att slå sig tillbaka in i rampljuset med hjälp av det colombianska reggae-stjärnskottet Maluma. Låt oss bara säga att Marinas försök tyvärr inte låter mycket bättre. Inget fel på de latinamerikanska rytmerna i sig; problemet i detta fall är att de inte ens är särskilt svängiga, och därtill kommer två år för sent för att kunna anses som nyskapande. Tilläggas kan ju också att Marina själv har väldigt liten koppling till musiken hon låter sin röst flyta över – det känns mest märkligt att lyssna på den brittiskt klingande dialekten över låtrader om apelsinträd. Att hon samarbetat med Despacito-sångaren Luis Fonsi på låten Baby (som även Clean Bandit medverkar på) skulle ha kunnat vara ett smart drag – om det inte vore för det faktum att majoriteten av världen just nu hellre stoppar spikar i öronen än lyssnar på en ny version av Despacito.
Med det sagt – visst har skivan även sina starkare stunder. Låten Superstar som först släpptes som singel har en fantastisk melodislinga och ett trap-beat som fungerar förvånansvärt bra, medan Life Is Strange är som en liten tidsmaskin tillbaka till Marinas första platta och bjuder på en del snygga rader. På det stora hela är det dock mest rörigt, på ett sätt som känns förvirrat snarare än varierat. De skarpa samhällsanalyserna och sårbara reflektionerna som tidigare utmärkte Marina från andra popstjärnor har skalats bort till ett sound som är så radiovänligt att dess toner blåser rakt förbi en. Den sarkastiska humor som tidigare genomsyrat hennes låtskriveri är som bortblåst och den lite quirky, kaxiga attityden likaså. Tyvärr får det nog konstateras att en del av diamanternas skimmer har fallit bort under processens gång, såväl bokstavligt som symboliskt. Det gnistrar till stundtals, men på det stora hela är Marinas sken fördunklat.