En av rockens bästa röster. Ett epitet som Mark Lanegan fått sig tillskrivet både en och två gånger. Det är svårt att komma med motargument just i den frågan. En röst så otroligt rå, raspig och musikalisk. Kanske satte morsan honom på en stadig whiskey och cigg-diet i tidig ålder, fast besluten att skapa ett rockmonster.
Senaste soloalbumet, Bubblegum, släppte år 2004. Det var en stundals briljant, men också väldigt spretig, historia. Det var även det album som, på riktigt, satte honom på kartan som en soloartist.
Sedan 2004 har alltså solokarriären mest legat på hyllan, i favör för att ägna sig åt en lång rad kollaborationer och gästinhopp. Ett av de mer fruktsamma, och oväntade, har varit när han nu på tre album idkat verbalt samlag med Isobel Campbell, tidigare känd från Belle and Sebastian. Nu verkar fokus återigen ligga på den alldeles egna musiken.
Första singeln från Blues Funeral, The Gravedigger’s Song, är något av en falsk varning för vad som komma skall. Denna rockrökare för tankarna till ett Queens of the Stone Age under Songs for the Deaf-eran, då Lanegan faktiskt var en permanent medlem i bandet.
Visst hade det varit bra med fler låtar som den men resten av albumet, om man bortser från Riot In My House, är i stället betydligt lugnare. Vilket visar sig vara ett bra drag, då detta tillåter en mer öppen ljudbild än när den fullkomligt dränks av distade gitarrer. Vilket i sin tur låter Lanegan glänsa med de vokala resurser han begåvats med.
Höjdpunkterna är många men särskilt vill jag lyfta fram Leviathan som till en början känns högst ordinär, men som när man närmar sig slutet transformeras till någonting så mycket större. Mycket tack vare stämmor som känns värdiga att klistras in på valfritt The Beach Boys-album släppt under glansperioden, 1966-1971.
Filmen Drive har ju varit på tapeten ganska länge nu, och tydligen har Lanegan också upptäckt regissören Nicolas Winding Refns storhet då Ode to Sad Disco är precis vad det låter som. Sad Disco var en låt på soundtracket till Pusher II som Mark nu helt enkelt lyft därifrån och skrivit text och melodi över. Det resulterar kanske inte i plattans bästa låt, men det visar prov på en experimentell anda och att man fortfarande vågar prova någonting nytt när man närmar sig 50 bast. Vilket är mer än man kan säga om alldeles för många artister ur Mark Lanegans generation.