Mark Lanegan
Stockholm, 27/10 – 2013

Med kavaj, långt hår och glasögon ser han i kväll ut som Jarvis Cocker, men låter som alltid som Tom Waits. Jag är långt ifrån den första att göra den röstmässiga jämförelsen, men där Waits är den galne sagoberättaren är Mark Lanegan snarare den eftertänksamme poeten. Med det sagt är det viktigt att poängtera att båda två egentligen lika gärna kan vara vice versa. Det är lätt att dra paralleller mellan Lanegan och ett flertal andra artister, förutom Tom Waits även Nick Cave, PJ Harvey eller för den delen Thåström. Långt ifrån en kopia på dessa har han ändå har han alltid hamnat i skymundan från en uppmärksamhet som vore honom välförtänt.

Det är ett fullsatt Södra Teatern som Mark Lanegan med band intar, detta trots eller kanske tack vare att han gjort ett flertal besök i Sverige de senaste åren. Platsen passar dem perfekt och ger musiken en storslagen snarare än rå klang. Låtarna består till hälften av material från årets två skivsläpp: Black Pudding och coverplattan Imitations. De båda är avskalade och akustiska verk, något som sätter ett stort avtryck på spelningen. Visserligen är ackompanjemanget onekligen ett rockackompanjemang, med elgitarr och bas, men det finns även plats för fiol och diskreta blåsinstrument. Det tar mig nästan pinsamt lång tid att inse att det inte spelas några trummor, vilket säger en hel del om hur tajt bandet håller samman. Mycket plats lämnas tacksamt åt Lanegans röst och ord, som ändå är det starkaste vapnet de har. Han levererar obesvärat, men totalt fokuserat och med sig själv bakom varenda ord.

Men spelningens storhet handlar ändå om samspelet mellan musikerna. Jeff Fielders gitarr i Mack the Knife är både söt och bitter i ett, så ljuvlig som den bara kan bli, och när Lanegan stämmer in med ett brummande “mmmm mmm mmmm” tror jag att alla i publiken slutar blunda och lyfter på hakan en aning för att bevittna den enorma kemi som råder mellan dessa två i kväll.

Spelningen blir långt ifrån någon hitkavalkad. Den andra hälften, den som inte består av låtar från 2013, handlar mest om sådant från de närmaste albumen dessförinnan. Det är tydligt att det är låtarna från 2004 års Bubblegum som kammar hem de största jublen, men det är svårt att vara missnöjd över Lanegans låtval. Alla låtar får liv hos honom och bandet och då finns det inget att klaga över. Den enda gången det svajar till är i avslutande Screaming Trees-låten Halo of Ashes, där rösten balanserar mellan att hålla för grunge-skriken och att inte hålla.

På det stora hela spelar det ändå ingen roll huruvida den håller. Hans persona är tillräckligt stark för att låta konserten handla om annat än röster som håller eller låtar som uteblir. Han är inte Tom Waits, inte Nick Cave, PJ Harvey eller Thåström. Han är Mark Lanegan, gör sin egen grej och gör det jävligt bra.