Markoolio
Emmaboda, 27/7 – 2016

På bara några år har Emmaboda hunnit gå igenom en mängd olika metamorfosstadier – indiedröm, dancepunkens knytpunkt, en himmel för house- och trap-DJ:s däribland – men den minst väntade av alla är att festivalen skulle bli en plattform för halvplojiga millenieartister att få rättfärdigande. Förra året fick E-Type och Vengaboys samtliga festivalbesökare att börja överväga om artisterna bara var bra ironiskt eller faktiskt bra på riktigt. Lika passande som handen i handsken, langosen i magen eller glittret i ansiktet är Markoolio på Emmaboda den självklara bokningen för den kategorin i år. Hans målgrupp för 15 år sedan har mognat nog för att uppskatta nostalgin bakom hans största hits – så han har minst sagt blivit serverad med straff på öppet succémål.

Han kunde ha skjutit i ribban och bara tagit med sig en tafflig DJ, han kunde ha fått stolpe ut och försökt klämma in material ifrån senaste skivorna eller så kunde han ha sparkat bollen långt över målet genom inte förstå exakt hur viktig spelningen var för hans comebackrykte. I stället har han med sig ett helt makalöst samspelt jazzband som kompar, levererar hit efter hit och sprängde ut nog med konfetti för att täcka hela publiken redan under första låtarna. Redan när han kör dunderkombon Ingen sommar utan reggae, Sola och bada i Piña Colada och Sommar och sol och häver öl efter öl är det som att Markoolio blir Emmabodafestivalen personifierad – allt ska maxas och inget ska ångras. Även om nivån börjar nå en rätt löjlig bristningsgräns vid tre stycken ”bira bira bira, bärs bärs bärs” och några verser av Mors lilla Olle under mellansnacken.

Mitt i den pågående partyextasen frågar han om någon kan Linda Bengtzings del i Värsta schlagern, som besvaras av festivalbesökaren Isak – som inte bara sätter varje textrad perfekt, utan dansar omkull Markoolio när han dessutom kan låtens koreografi till punkt och pricka. Fröjden ligger knappt i att se hela spektaklet, utan att bevittna Markoolio bli mer älskad än någonsin förut. Som att 15 år av plojstämpel har lett till exakt den här stunden. Tröjor som fans kastar upp på scen tar han upp och sniffar på utan att tveka en sekund och toalettringar som människor bär runt huvudet i publiken skrattar han gott åt och drar Dr. Mugg-referenser – och när han säger att detta är hans bästa spelning någonsin är det ingen som tvekar.

När segertåget fortsätter med Millenium 2, den oväntat snygga ska-psykosen i outrot på Jag orkar inte mer, fotbollsmedleyt av Mera mål/In med bollen i mål och hans Robert Wells-skaliga pianosolo under Rocka på! har barndomsdrömmar förgyllts – både från publiken och Markoolios håll. Alla nittiotalister som vuxit upp med honom och vrålat med till hans låtar i ren nostalgi nådde total eufori – och vilken dröm det måste vara för Markoolio att kunna spela ett halvt set i kalsonger och dricka ett par öl under allsångerna. I slutändan är ändå det mest imponerande att han fortfarande hade hits kvar att spela – varken Vilse i skogen eller Gör det igen fick förevigas av Emmabodas publik. Om Markoolio kommer minnas om 100 år är det ingen som vet, men på Emmaboda blev han förevigad. Kanske är han Sveriges egen Tupac ändå.