Markus Krunegård
I huvet på en idiot, i en bar, på en ö, i ett hav, på en ö, i en bar, i huvet på en idiot

Det är aningen paradoxalt att beskriva I huvet på en idiot… som en stereotyp Markus Krunegård-skiva, när alla hans album gått ut på att upptäcka någonting nytt. Det vore snarare i oenig linje med hans musik om han släppte två album som lät exakt likadant. I samma paradox innebär det även att vad Krunegård än gör så kommer ingen experimentation eller utsvävning att komma som en överraskning, eftersom det är vad som förväntas av honom – allra mest av honom själv. Just den inre kampen reflekteras väldigt väl på I huvet på en idiot…, och blir till den skiva som sammanfattar honom allra bäst.

Skaparglädjen från Markusevangliet har inte heller genomsyrat något av hans album mer än detta, och detsamma gäller den mängd eftertanke och vördnad som lagts på alla av skivans låtar. Viktigast av allt är att I huvet på en idiot… har formats till en plats där Krunegård vågat vara sig själv. Han får utrymme att göra sina signaturordlekar med städer på Så också i Finspång, men får också korsa nytt territorium när han river av lite R&B-falsett på Ta en dusch – i vad som kan vara världens sexigaste låt om att inte ha sex. Oavsett om det är material som han märkbart utforskat under de senaste åren eller inte, så gör han det med total självsäkerhet. Att trycka ut mindre konventionella singlar som Ben kött och känsler och Tur att vi lever samtidigt hade med all sannolikhet aldrig hänt på en skiva där han var rädd för att någonting skulle floppa.

Just därför är I huvet på en idiot… Krunegårds största självberättigande som musiker. Han behöver inte förlita sig på säkra singel-kort som Du stör dig hårt på mig och Everybody Hurts, när han lyckas skriva låtar som O A O A E vi förlorade. Det är chockerande att han aldrig testat duett-formatet först nu efter så många år, med tanke på hur hårresande vackert resultatet blir. Varje gång som refrängen återkommer så sticker den större och större hål i ens känslodepåer – nog för att gråta av lycka tills ögonen torkar ihop, nog för att få en att bli totalt nykär och nog för att uppnå ett närmare narkotiskt beroende av att höra den om och om igen.

Men det är inte enbart O A O A E vi förlorade som får Krunegård att framstå som återuppfunnen – guldkornen kommer i dussinmängd. Mot vem är du snäll när du släcker din eld kanaliserar 80-talets gym-montage-soundtrack i poptagning och passar absurt väl in bland In the Air Tonight-doftande Fåglarna och den lika ljuva som typiskt Krunegårdska Ondare & ondare. Kombinationen av alla olika stilistiska riktningar hade blandats ungefär lika bra som en bakisspya för de allra flesta andra artister, men Krunegård får det att låta som en musikalisk Michelin-stjärna. Han lyckas med den evigt förvirrande konsten att vara trygg i sin egen comfort zone, även om den täcker ett enormt genrespektrum. Därför är det ingen överraskning att I huvet på en idiot… är så pass underbar som den är, för när Krunegård gräver i sig själv hittar han guld. Sällan har han grävt så djupt som nu.

Skivbolag: OJOY