Markus Krunegård
Popaganda, 26/8 – 2016

I Konversation, Expressens podd som samlar två kulturarbetare i just en konversation, samtalade Seinabo Sey och Oskar Linnros om vad musikkritiker brukar lyfta fram med deras respektive artisteri. För Seinabo fick rösten alltid mest plats i recensioner, för Oskar var det texterna. ”Det kanske i och för sig säger någonting om att det som faller en naturligt är ändå det som är bäst och som alla plockar upp”, resonerade de.

För Markus Krunegård är det inte antingen rösten eller texterna – med honom tar de lika mycket plats. Kompletterar varandra på ett sätt som får en att känna som att man tjuvlyssnar på ett väldigt melodiskt cafésamtal, så naturligt och enkelt. Hans vinter- och vårturné har varit centrerad kring just det – hans röst och hans texter i en akustisk tappning. Majoriteten av spelningarna har skett med sittande publik, i teatrar och kyrkor, så Popaganda ikväll blir något av en utmaning. Det är stor uppslutning, såklart, Krunegård skulle i princip kunna köra a capella och publiken skulle fortfarande skrika med lika mycket. Den stora utmaningen blir att överföra kyrkosoundet till en festivalscen, att skapa en stämning som inte skriker Bengansgig.

Han säger det själv – ”det här kommer inte bli någon rock’n’roll-show”. Inledande Hemma börjar nästa dag börjar anspråkslöst, följande Prinsessan av Peking likaså. Det är fint, men farligt nära den där stämningen av ett Bengansgig. En stor del av anledningen till att det inte tippar över åt det hållet är ackompanjerande Markus Jägerstedt, som med sitt fläckfria pianospel och dragspel adderar en dimension utöver det vanliga till Krunegårds röst.

Den enda twisten under hela spelningen är när en superbasig, elgitarrbaserad Samma nätter väntar alla drar igång, nästintill oigenkännlig från studioversionen. Här kollapsar det akustiska totalt, ett välkommet bryt två tredjedelar in i setet som skakar om och vrider upp. Om än välkommet, var det för lite och för sent. För när sista tonerna dunstat av återgår han till en, visserligen ovanligt finstämd, version av Everybody Hurts och fortsätter på det spår han började med. Det är inte det att det inte är skickligt eller vackert, men just det här formatet passar inte in i Popagandas ekvation just ikväll. Till slutnumret, evighetslånga Korallreven & Vintergatan, tar han in körer och blåsinstrument och försöker förgäves blåsa liv i en spelning som somnat för länge sen. Det är fint i kvällssolen, men inte mycket mer än så.