Sommarlovet har precis börjat, träden står i blom och Krunegård har åkt studentflak. Rastlöst blod är precis den känslan när du rusar ut i ovissheten och dina vänner maniskt ropar ”redlös, medvetslös, arbetslös”. Det är just ovissheten som klingar bekant, den rastlösa tillvaron när tiden bara rusar har precis fått ett soundtrack. Att det är Krunegård som sjunger om Bill Skarsgårds kuk, LA-drömmar och piller i badkaret är inte en tillfällighet. Prinsen av Peking har ständigt varit en samtida popinjektion; nu mer närvarande än någonsin.
I ett stegrande tempo tuggar vi i oss klyschor, känner oss som kungen i baren och flyr verkligheten när Du stör dig hårt på mig dundrar igång. Det är lika delar körsbärspop som Masshysteri . En aning förvånande efter en timid och behaglig föregångare som osar farsa i jämförelse med den rebelliska ungdom Krunegård nu har plockat fram. Kalla det déjà vu. Jag skulle vilja säga att han bejakar livet utan att bli ett med en klyschig Carpe Diem-tatuering.
Med en låtlista som talar samma språk som hela jävla internet sätter Markus en ny agenda för svensk pop. Tumblr-titlarna; Let’s go nu är jag din yo, Piller i badkaret och L.A. L.A. andas 2014. Och det är språket som blivit hans bästa vän. Textraderna ”man kan ta livet av sig, man kan också ta en cigarett” möter ”hey yeah Norrtälje, i kväll smäller det i löningshelgen”. Vi tuggar i oss det mesta, som bäst smakar det när han får orden att betyda mer än livet. Först då vet vi att hans tvära kast mellan liv, kärlek och passion är rätt. Rastlös blod osar en uppkäftig debutant, att Krunegård släpper sitt femte soloalbum ser vi inga tecken på, det är mer glöd än någonsin i de här riviga gitarrerna.