Markus Krunegård – utbränd & pånyttfödd

När experimenterandet började avta och diskografin var på god väg att bli av en biblisk proportion så ville Krunegård göra motsatsen till det han gjort tidigare – någonting helt vanligt.

– Jag skrev på ett kontrakt med ett storbolag, mest för att jag ville testa. På första skivan, då kommer jag ihåg att jag käkade lunch med några. De var ju jättesnälla och bra, men det var som att “Vem är den här Magnus Krusenhof som ligger etta på en massa listor? Vi måste nog bjuda honom på lunch.” Men på tredje skivan ville jag göra något som lät tilltalande, på något vis. Det konstiga var att på den turnén kändes det som att det kom minst folk. Singlarna funkade inte riktigt… Eller, fast det gjorde de fan.

Korallreven & Vintergatan var väl en dunderhit?

– Ja, fast den var inte det! Den spelades typ två gånger på radio. Men det var ganska många som tyckte att det lät för kommersiellt mot vad jag hade gjort tidigare. Det var samtidigt som vi gjorde Serenades och vi var i USA och väldigt mycket hände. Så det var roligt, men den gick väldigt fort att spela in för att jag inte hade någon tid. Jag tycker bara det är roligt att den låter så proffsig, även fast det gick så snabbt.

Det märks hur konsekvent Krunegård varit under hela solokarriären, när han berättar hur Rastlöst blod var en motreaktion till Mänsklig värme. Den inkluderande tanken byttes ut mot en isolerad inställning.

– Om man tänker på något allmäntillstånd så var jag nog utbränd redan då. Det var armarna-i-korset-skivan. Jag hade sagt ja till fler saker än vad jag var bekväm med, men jag ville mest bara vara ifred. Men Rastlöst blod är bra, det var väldigt roligt att spela in den med Jari (Haapalainen, reds. anm.). Det gäller alla skivor, det är mer en process än att det bara är en skiva. När nya skivan väl är klar kommer den vara som alla andra skivor. Det känns lite konstigt nu, men jag kommer ju aldrig att lyssna på den.

Efter att dubbelalbumet Lev som en gris… / Prinsen av Peking släpptes så firades det genom att spela respektive skiva i sin helhet, under två kvällar på Södra Teatern. Formatet känns åter aktuellt nu när Markusevangeliet fyllt tvåsiffrigt. Men Krunegård själv associerar jubileumsspelningar till något annat än att spela album i dess helhet – till blöjor och rosenblad, till exempel.

– En kompis hade biljetter till en operaföreställning av Romeo & Juliet och det regnade rosenblad under hela den föreställningen, så hörde jag av mig till operan och frågade om man kunde hyra rosenblad till Södra Teatern-spelningarna. Jag fick göra det, men för att få ner dem så har man ett skrå, hette det. Alltså ett lakan som är fullt med de där bladen, och sedan höjer man och sänker en pinne så åker de ner. Det var ju fett att det regnade rosenblad under vissa låtar, men vi märkte i efterhand att publiken såg det där jävla lakanet åka upp och ner hela tiden som en jävla blöja som regnar rosenblad. Inte så jävla smakfullt kanske. Men det kanske skulle vara en idé att göra till Markusevangeliet! Det får nog bli ett 11-årsjubileum i så fall. Snyggare med två ettor också.

Men det är någonting som du potentiellt kan tänka dig?

– Andra har sagt det, om vi säger så. Jag har inte riktigt tänkt på det, för jag har varit så fokuserad på den nya skivan. Jag har ingenting emot nostalgi och många av låtarna på skivan är låtar jag fortfarande spelar och tycker är bra, om jag får säga det själv. Så jag skulle inte tycka att det var jobbigt på något vis. Jag får ringa Dramaten och kolla om de har plats i schemat, nästa april eller nåt. Det skulle vara rimligt! Vi säger det, april 2019. Dramaten verkar kul att spela på. Jag såg Amason där och det var jättefint. Jag känner ingen som arbetar där, så jag efterlyser det via den här intervjun nu då.

Många av låtarna på Markusevangeliet är färgade av Krunegårds upplevelser som ung vuxen – en smärtsam låt som Samma nätter väntar alla, till exempel. Att den skulle vara för tung för att fortfarande spelas live hade varit mer än förståeligt, men så sent som 2016 figurerade den under hans akustiska turné. Vid frågan om låten skulle göra ont att sjunga tio år efter att den utspelades, så berättar Krunegård att han lyckats distansera sig från det.

– Vissa låtar kan väl ha en “jag är 18 år, kåt och helt galen”-känsla, och så kan man ju fortfarande känna, men då måste man ju koppla det till någonting helt annat. Vissa låtar genererar ju minnen också, men jag kan nog inte köra en låt om det inte känns allvarligt. Jag har svårt att leverera låtarna annars. Sedan kanske man inte associerar låtarna till samma saker längre. Det kan ju vara jobbigt i ett förhållande, eller så kan du ha blivit lämnad, eller fan vet jag, du kan bli vald sist på gympan. Det är ju jobbigt också! Det går alltid att gå tillbaka till en massa minnen, men jag kan inte köra en låt om jag inte känner något. Det känns fånigt annars.

Finns det låtar du känner så för, som du har begravt mentalt?

– Det känns dumt att jag klankar ner för mycket på någon låt, för den betyder någonting för någon annan. Men till exempel Tommy tycker om mig, den har vi aldrig spelat live och aldrig fått till. Den är bra, men jag känner inte riktigt så mycket för den. Men herregud, det finns ju ett par till liksom! Men det här med skivornas kronologi, det jag känner nu med nya skivan är att den är mer lik debuten än något annat jag har gjort innan, för att jag var tvungen att pausa. För att jag var sjuk, helt enkelt. Det var ganska fantastiskt att pausa, faktiskt. Att få fokusera helt och hållet på en skiva. Kanske också för att jag hade nästan slutat räkna med att jag skulle göra ett till album. Det låter väldigt drastiskt och dramatiskt, som att man fiskar efter bekräftelse. Så är det inte, men det var lite förvånande att jag kände mig så fri.

Med ett sjätte album på ingång så finns det naturligtvis ett par låtar som oförtjänt hamnat i skymundan med åren. Allt gör mindre ont sen och Ingenting är vettigt 03:30 är två låtar som inte sett en livescen på många år, och som vi lyfte bland hans absolut bästa i den topp 10-lista vi dedikerade till honom tidigare i år. Frågan är om det finns någon låt som Krunegård själv anser har fått för lite uppmärksamhet?

– Faktiskt så är jag bara otroligt tacksam över att folk över huvud taget lyssnar. Det är helt sjukt. Det är inte anledningen till att jag gör musik, men det skänker verkligen mening till det jag gör, har jag kommit fram till. Så känns det, när man vet eller får höra att någon lyssnar på det. Då fanns det ju en poäng med att jag satt uppe och ältade den där jävla skiten och var så full av mig själv. Snarare är det tvärtom – jag hade inte ens tänkt ha med L.A. L.A. på Rastlöst blod, och det märktes att det blev en av de som folk ville höra mest från den skivan. Och det är ju kul när folk upptäcker sånt, snarare än att man har kört ner låtar i halsen på dem.

Även om Krunegård inte gillar att romantisera tidsbegreppet, eller att blicka tillbaka på det som hänt, så har han minnen ifrån solokarriären som är mer framträdande än andra. När han får köra på med snabba ryck och slipper låta saker vänta så verkar livet som enklast för honom.

– Det var rätt sjukt första helgen vi åkte ut, när vi gjorde fyra gig på raken. Trummisen skulle iväg på turné i Kina med något punkband innan spelningarna och jag hade aldrig träffat honom. Så jag mötte honom vid Medborgarhuset där han hade replokal så spelade han lite grejer och vi testade någon låt under på riktigt 30 sekunder och så åkte han iväg igen. Han kom tillbaka samma dag som första giget, så vi hade inte repat någonting. Men han satte ju alla låtarna och alla i publiken kunde alla låtar och det var väldigt konstigt att det var fullt av människor överallt. Det var man inte van vid med Laakso, då fick man kämpa och tjata. “Men schyssta kom, du står på gästlistan, snälla…” Hultsfred 2008 är också ett bra ögonblick. Det kändes ganska maxat – som att det hände någonting. Det var en ganska överväldigande känsla, att det här verkar ju betyda någonting för en massa tusen människor.

Om vi då spolar fram till nutiden är Krunegård bara en månad bort från att släppa I huvet på en idiot, i en bar, på en ö, i ett hav, på en ö, i en bar, i huvet på en idiot. Det är hans första soloplatta på fyra år, och med en titel som lämnar oss med en förundran vart det egentligen är hämtat från.

– Jag var i en bar. På en ö, i ett hav [skrattar].

Så det är du som är idioten alltså?

– Vi var på Kanarieöarna, en riktig sån svenneresa, så kom Jägarn [medproducent Markus Jägerstedt, reds. anm.] dit också. Vi råkade bara komma på det när vi var där och jag gillade den här speglingseffekten på det. På ett sätt blir det också en rubrik, för allt jag håller på med är ju i huvudet i en idiot. Och sen om man zoomar ut så ser det ännu mer ensamt ut på något vis. Man är ju bara själv med sina tankar i huvudet, egentligen. Det fångade känslan jag har haft de sista åren och framför allt när jag har gjort den här skivan. Det var skönt att hitta någonting som fick tyst på det där kacklet i skallen.

I och med tidsavståndet mellan soloalbumen finns det stort utrymme att utvecklas – fyra år är ändå lika långt som ett helt gymnasieprogram och ett komvuxår. Däremot känner inte Krunegård att han utvecklats som låtskrivare över huvud taget sedan Rastlöst blod.

– Men jag har utvecklats som människa. Det gör man väl hela tiden, men det blev ganska tydligt att jag blev tvungen att utvecklas. Jag har alltid sett musik som att det måste vara 100 procent lust, men sedan gör man massa saker och man blir erbjuden en massa saker. Jag säger inte att man gör oäkta saker, men det blev väldigt mycket för mig. Jag gjorde lite för mycket på en och samma gång och man har ju bara en källa, så det blir ju lite tomt till slut. När jag kommer tillbaka och ska skriva så känns det mest som: “Det kanske skulle vara kul att göra en låt på svenska, har jag någon idé? Nä, här var det tomt. Fan vad dålig jag är.” Det blir en väldigt negativ spiral, men om jag inte dedikerar mig tid till det så blir det ingenting. Otroligt banala insikter, men jag har lärt mig att det blir roligare då. Det är just likheten med första skivan – jag har inte riktigt gett mig tid på de andra skivorna. Jag vet inte om utvecklingen går mot att det är bättre och sämre, men känns bättre för mig. Det är upp till andra att avgöra egentligen, men det känns väldigt bra. Det känns kul igen.

Samtidigt som han kämpade med utbrändhet så kanaliserade han energi i BC Unidos – hans senaste musikaliska skötebarn tillsammans med Patrik Berger – men också i en oväntad återkomst med Laakso. Nu när solokarriären är i högsta växel frågar vi om det kommer bli svårt att ha alla bollar i luften, men han är fullkomligt säker på vad han vill och inte vill hålla vid liv.

– BC Unidos kommer nog jag och Patrik alltid fortsätta med på ett eller annat sätt. Det är ju lite grann vår vänskap i musik. Förhoppningsvis kommer vi få upp lite mer tempo, många av låtarna på Otro Mundo Es Posible var klara 2015. Men det är jättekul, så det kommer vi fortsätta med. Och det var roligt att göra en till skiva med Laakso, men jag har ju väldigt svårt med att återvända till saker. Vi är jättebra vänner, men jag tror inte vi ska göra någon mer musik. Det måste vara någon happening och hända saker. Jag säger inte att det inte var det när vi gjorde det, men vissa saker känns sköna att lämna. Det har gnagt jättemycket och varje gång man har setts så tänker man att ”fan, vi borde ju göra något!”. Det blev aldrig ett avslut första gången. Vi spelade jättemycket och blev ganska trötta på varandra. Lars började turnera med andra och vi blev sura. “Ska du börja spela med Moneybrother och Lykke Li? Vad är det här för jävla idioter, kom igen nu!” Vi led av svartsjukhet helt enkelt. Sedan gjorde jag min sologrej och det rann bara ut i sanden. Vi behövde någon slags avslut som vänner. Men jag har aldrig återvänt till någonting innan, och det var svårare än vad jag trodde faktiskt.

Du var alltså inte bekväm i det formatet alls?

– Ja, det är jättesvårt att återvända om det inte sker naturligt. Det kanske det inte gjorde för oss, för vi umgås inte så mycket privat. Om man hänger hela tiden behöver man inte göra musik på fem år för att man hänger hela tiden och man vet var man är i livet. Det finns ju något fint i det också. Det var jättekul att göra den där sista skivan, men jag har väldigt svårt att se att vi skulle orka göra något mer. Om de andra har tio låtar så kan jag sjunga och spela gitarr, kanske.

Inte heller blir det någon återkomst för Serenades, berättar han, men understryker att han och Adam Olenius fortfarande är väldigt bra vänner. Han är däremot mer intresserad av att bara spela i ett rockband, utan några tankar på att spela in en skiva eller planera turnéer. Att bara få ses i ett gäng och spela.

– Jag tänkte att man skulle få till det här med att jamma. Eller “jamma” är ju ett ganska äckligt ord, men att det skulle ske utan baktankar. Men nu blev vi vräkta från den lokalen. Det är ju ett jävla skämt, det här med Stockholm. Man måste kolla ganska mycket på kommuner runt omkring som har fattat värdet av att göra det lättare för konstnärer, musiker, vad det nu är. Här kan man bara ha företagare i innerstan. Det är omöjligt att ha en lokal för att spela musik i.

Även för dig?

– Men jag är väl som alla andra? Det är inte som att jag har någon förtur. Idrottsanläggningar och sånt, nu är ju inte det något motsatsförhållande, men det går ju att bygga till varenda årskull som kommer. Det är ju inga problem! Däremot om det diskuteras musik så är det: “En möglig källare för 30 000 kronor, vad säger ni?” Då är det bara samtiden över huvud taget. Om det inte är någonting som betalar sig eller bär sig kortsiktigt så är det meningslöst.

Sedan Krunegårds solokarriär startade har han hunnit arbeta med en enorm mängd producenter, låtskrivare och artister – Veronica Maggio, Santigold och Mauro Scocco är bara ett fåtal namn. Han berättar att ett nytt samarbete måste vara kul för att det ska fungera, så vid frågan om det funnits ett möte som fungerat oväntat bra tar det någon minut för honom att bestämma sig, men landar i BC Unidos-partnern Patrik Berger.

– Jag säger inte att det är oväntat, men jag och Patrik lärde känna varandra för jättelänge sedan, typ år 2000. Det kändes som täta skott mellan vad vi gjorde väldigt länge. Vi pratade om musik och var fulla ihop. Vi provade att göra musik ihop ibland, men det kändes inte rätt då. Nu har vi hållit på i flera år så det känns inte så oväntat längre, men det var lite oväntat att det klickade så bra. Båda vill göra saker vi inte har gjort redan, på gott och ont. Men det är också för att vi inte måste ha samma roll. Jag får vara den som sjunger fint och han får vara den som är snabb och intresserad av teknik.

Just med BC Unidos har Krunegård utvecklat sitt samarbetsregister markant, med olika gästframträdanden från genrespektrumets alla möjliga hörn. Shungudzo, U.S. Girls, Charli XCX och Carly Rae Jepsen är bara ett axplock.

– Charli var verkligen ett bra möte. Hon var så sjukt snabb också. Jag kanske är så snabb på svenska – nu är ju inte snabb något självändamål – men när man vågar låta intuitionen flöda på något vis. Hon är skitbra på det där. Hon kan dessutom engelska, vilket gör det lite lättare att skriva. Noonie Bao, hon gör till exempel melodier som jag aldrig hade kommit på. Det är kul över huvud taget att jobba med andra. Man behöver inte ens tycka att det är bra, men det är roligt att bli kickad i en annan riktning. Så länge det är ett bra möte och att man inte ska kritisera för tidigt. Den här “dra ner brallorna”-känslan, att man vågar vara pinsamma ihop. Då kan det bli bra.

Hur var det att jobba med Miriam Bryant?

– Jättebra! Jag skrev O A O A E vi förlorade som att den skulle vara en duett. Så tänkte jag vem som skulle passa, så var jag på Josefines [Jinders, reds. anm.] 30-årsfest, så sjöng hon och jag blev helt bortblåst. Jag gillar sådana röster som är väldigt okonstlade. Det tycker jag verkligen att hon har, och det är hon som person också. Då råkade det passa väldigt bra med rösten, så det var jättekul verkligen.

Eftersom Krunegård inte uppträtt och släppt musik som solomusiker på ett par år vore det bara mänskligt av honom att ha förhoppningar, både av sig själv och av sin omgivning. Särskilt nu när släpper skivan under egen regi, med skivbolaget OJOY.

– Just nu känns allting som en bonus i och med att jag inte orkade någonting förra året. Man ställer högre och högre krav omedvetet, och det där har jag brutit på något vis. Men jag inser också att det är en färskvara. Det är lite som att man är iväg och reser så kommer man hem och känner att det är ju så vackert i Sverige ändå! Har ni sett träden, vad fina de är! Och sedan tre dagar senare vill man att någon ska ta en härifrån.

Den känslan speglas ju ganska mycket på låtarna som redan är släppta. Tur att vi lever samtidigt, till exempel, är en jättestor manifestation av just det.

– Ja, när man väl har gett upp så kan man börja bygga upp någonting igen. Det är kanske min kristna skiva det här. Sådana skivor brukar det ju gå riktigt dåligt för [skrattar]. Om den är det så kanske jag inte borde ha några förhoppningar alls. Nej, men jag är så jävla tacksam för att få spela i sommar. Skivan har inte ens kommit och vi ska turnera. Det är klart att man hoppas att folk ska gilla det och sådär, men det känns mest bara roligt. Det känns kul med eget skivbolag nu också, på gott och ont såklart. Det är ingen som sitter i samma båt vad det gäller att vi måste stressa ut någonting, och det är en riktigt avslappnad känsla. Om vi skulle ta en bild nu och så känner jag att “det här är ju omslaget!”. Ja, då är det omslaget! Jag behöver inte fråga eller tänka på någonting.

Än så länge finns relativt lite information ute om det kommande albumet, förutom albumtiteln och de redan utgivna singlarna. Vi bad Krunegård att berätta lite detaljer, och i gensvar fick vi en låtlista.

– Om det nu blir den, så börjar skivan med Så som i Finspång. Sedan är det den O A O A E vi förlorade, Tur att vi lever samtidigt, sedan är det en låt som heter Fåglarna. Den är väldigt fin. Sedan är det Mot vem är du snäll?, Ondare och ondare, Ben kött och känsler, Tro inte att du är något City, Ringvägen och så slutar det med Ta en dusch.

Ta en dusch…?

– Ja, det brukar hjälpa. Jag såg för länge sedan på en intervju med en munk, så frågade de: “Hur är det här med liggeriet egentligen? Du är ju gift med Gud, eller hur det nu är. Du håller inte på med sånt.” ”Aa, det stämmer”, svarade han. “Men, du måste ju bli sugen, va?” ”Aa, jo.” “Vad gör du då då?” ”Jag tar en dusch.” “Okej, men vad gör du om det om det inte går över?” ”Jag tar en till dusch.” Att ta en dusch hjälper mot ganska mycket, tycker jag. Man kan ju tvätta bort det ena och det andra. Såklart kroppsligt, men också känslomässigt.

Tidigare i år gjorde Krunegård skådespelardebut i Tårtgeneralen, och spelar en grovt onykter finsk man ifrån Eskilstuna. Det verkar ha startat en hunger hos honom, när vi föreslår andra oöppnade dörrar. Att kuratera ett festivalprogram eller att göra ett filmsoundtrack, till exempel.

– Båda de grejerna kan vi väl fixa då! Det låter kul. Allt som jag inte har gjort är ju lockande. Det skulle vara kul att ha en huvudroll i en storfilm. Kanske göra lite stand-up, lite filmsoundtrack, vad vet jag.

Skådespelarkarriären känns ändå ganska aktuell då?

– Ja, någon måste ju lyfta upp den svenska filmen ur sitt jävla träsk! Nej, jag skojar. Det skulle vara kul prata med någon om hur fan man ska tänka när man står på scen. De har ju massa knep, skådisar. Men att kuratera en festival, till exempel, det är saker som jag inte har gjort och som jag hoppas att jag får göra. När jag gör skivor så hoppas jag att de inte låter som något jag har gjort förut, för min egen del. Så det är bara att fortsätta. Och inte bli heroinist, så blir allting bra. Det ska jag nog klara av.

Den här intervjun publicerades ursprungligen i Festivalryktens papperstidning Rumours #7.