Azalea
Markus Krunegård
Way Out West, 11/8 – 2018
Publicerad: 12 augusti 2018 av
Jonathan Bonn
Dagsljus kan vara en av de mest oförlåtande faktorerna i festivalsammanhang. Det krävs nästan ett visst mått av mörker för att få gårdagens dåsighet att försvinna – något som triggar igång viljan att faktiskt ta sig i kragen och gå på spelningar istället för att dricka öl på gräsmattan eller gå på rundvandring i sponsorbåsen. Alternativt krävs det en artist som faktiskt klarar av att bära upp en spelning med sämre förutsättningar – och vem gör det bättre än Markus Krunegård? Norrköpingssonens dragningskraft lockar allt från Humana-dressade indiekids till folk i övre medelåldern att ta sig till Azalea under lördagseftermiddagen, ett bevis på hur Krunegård verkligen cementerat sin plats som ett hushållsnamn i Musiksverige.
När inledande Ben kött & känsler ljuder över festivalområdet väller det fortfarande in folk från entrén. Det nya materialet tas samtidigt emot tacksamt av den närvarande publiken – såväl Ben kött & känsler som Tur att vi lever samtidigt tycks redan ha fäst sig i det kollektiva medvetandet, även om de bara existerat i ett fåtal månader. Allra mest rungande gensvar får dock O A O A E vi förlorade, där Miriam Bryant gästar scenen och tillsammans med Krunegård river av en av årets finaste duetter.
-
I övrigt är det en spelning utan några större överraskningar. Hitsen avlöser varandra – Hela livet var ett disco, Du stör dig hårt på mig och Jag är en vampyr sätter publikhavet i gungning, men för att vara krass är det i princip så stereotypiskt Krunegård som det kan bli. Med en sådan låtskatt som han ändå besitter hade det funnits utrymme att kasta om lite i setlisten och bjuda på något mer oväntat, men istället blir det en helgardering i händelse av en svårflörtad publik.
Det finns egentligen inte mycket invändningar att ha emot spelningen –låtarna sitter som de ska och Krunegård eldar på en redan taggad publik med smått obegripliga mellansnack om att alla borde “vara lite mer som djur” (specifikt delfiner) och om hur fantastiskt det är att alla i publiken segrade i spermie-racet och råkar befinna sig i Slottsskogen exakt samtidigt. För de mer inbitna fansen kan avsaknaden av överraskningar kännas trist, men Krunegårds Way Out West-återkomst är ändå ett starkt formbesked från det ständigt aktuella popesset.