Martin Jansson hyllar The Strokes

Jag var 13 år och kom i kontakt med The Strokes för första gången, kärlek uppstod och jag förstod vad som var värt att hålla kärt här i livet. Det var albumet Room On Fire jag tjatat på min bror att köpa och det förgyllde mina kvällar i tonåren.

2001, två år tidigare innan jag först kom i kontakt med dom, hade dessa trollbundit en hel värld. En övertygande start med singeln Modern Age följdes av debutalbumet Is this it? Världen och speciellt Storbritannien blev lyriska över dessa fem män från New York. Brittiska tidningar lät The Strokes pryda omslag efter omslag med rubriker som ”The Strokes – Bandet som kommer förändra dig, föralltid”

Musikklimatet förändrades drastiskt och helt plötsligt ville alla spela garagerock. Vågen som nått Storbritannien träffade The Libertines som låg helt rätt i dessa ”strokes tider” och gjorde dom stora. Pete Doherty blev ofta anklagad i dessa tider, för att göra allt för att efterlikna sångare Julian Casablancas.

När 00-talet skulle summeras för ca 1 år sen så dominerade The Strokes de flesta listorna över bästa album med just detta verk. Låtarna från albumet var även dom högt uppe på listorna över bästa låtar från 00-talet. I brittiska NME rankades exemplevis Is this it? Till det bästa albumet under 00-talet. Samtidigt var låten Hard To Explain från detta album rankad #3 bästa låten under 00-talet.

Två år senare kom som sagt uppföljaren Room On Fire. Detta album blev även det älskat och hyllat med fina recensioner, dock inte på samma sätt som Is this it? Bland vissa var uppföljaren lite av en besvikelse medans andra som jag anser att det är The Strokes bästa album.

2006 kom tredje albumet First Impressions of Earth som inte alls blev lika väl emottaget som dom två första albumen, bandet lätt oinspirerat och Julian lätt svagare och tröttare än någonsin enligt många. Även om detta album inte rankas som The Strokes bästa så tycker jag att man finner många guldkorn på detta album och idag känns det som att folk i högre grad talar positivt om detta verk och anser att albumet är underskattat.

2009 slog Julian Casablancas tillbaka solo, starkare och visare än någonsin med sin solodebut Phrazes For The Young. Jag vet inte om det var för att hans äktenskap vänt med The Strokes manager Juliet och att han skulle bli far, eller om han tagit sånglektioner, men Julians röst hade förändrats och han lätt piggare än någonsin. Man hör detta om man lyssnar på First impressions of earth, ganska tydlig kontrast enligt mig. Influenserna är många och detta gjorde Julian mycket bra, men världen väntade fortfarande på att The Strokes skulle komma tillbaka.

I våra tider har The Strokes fjärde album Angles kommit ut, spekulationerna och förväntningarna innan var skyhöga och världen höll andan. Jag minns att jag lyssnade på brittisk radio en kväll för att få höra världspremiären av Under Cover Of Darkness från albumet. Efter jag hört detta  var jag precis som alla andra lyrisk, The Strokes var tillbaka och lät precis som förr! Bandet hade innan sagt att man nu skulle gå tillbaka till rötterna och jag kan erkänna att jag var först i ledet med att påpeka att dom menade Is this it? när de talade om rötterna. När albumet väl kom så var det inte alls som man tänkt sig att det skulle låta, det var en hel mix av influenser. Det är lätt att vara efterklok och jag liksom många andra fick en förståelse för vad bandet menat med att gå tillbaka till rötterna, deras personliga rötter. Detta är ett fantastiskt album och jag kunde inte tänka mig att detta album skulle bli så bra som det blev. Medierna var återigen på The Strokes sida, Brittiska BBC sa att detta var The Strokes bästa album medans Amerikanska Rolling Stone Magazine sa att detta var det bästa bandet skapat sen Is this it?

Jag sticker inte ut näsan om jag säger att detta var bandet som förändrade hela 00-talet och visade vägen i musiken, detta är bandet som också fortfarande berör. Jag säger detta stolt.

Det är alltså ett band som påverkat och fortfarande påverkar som vi får se på scen i Borlänge i sommar, i 8 år har bandet och dess medlemmar följt mig och det är med stor glädje jag konstaterar att jag och alla andra strokes-fantaster får se dom live i sommar på Peace & Love.

Här kommer de låtar jag ser fram emot allra mest när The Strokes kliver upp på en av Borlängefestivalens scener. Givetvis en högst subjektiv lista, men jag är övertygad om att många av er håller med mig om nedanstående:

1. Reptilia
2. Someday
3. Hard to explain
4. Machu picchu
5. You only live once

Att välja ut sina favorit låtar när det gäller The Strokes är inte det lättaste, det vet den som försökt. Vilka är dina favoriter med The Strokes?

Text: Martin Jansson