Martin Jansson om sin kärlek till Libs

Ett slut passande för början.

Du vred och ryckte isär våran kärlek.

Ditt ljus fingrar genom mörkret.

Lampan krossades, in i mörker kastar det oss alla.

Med dessa ord inleds The Libertines självbetitlade andra album.

En tillbakadragen Carl Barat sjunger ut dessa meningar, efter det fyller en förkrossad Pete Doherty på med tragisk vänskapspoesi. Hela albumet genomlyser denna tragiska vänskapspoesi, slutet är här, det är svårt att undgå. Ironiskt nog är detta bandets finaste stund, enligt mig och många andra.

Detta är 2004 och vi får gå tillbaka till året 1997 för att hitta en början till detta storslagna äventyr. Detta år möte två  romantiska poeter varandra med en gemensam kärlek till det brittiska. Carl Barat och Pete Doherty bestämde sig för att bilda en grupp som efter ett tag skulle få namnet The Libertines. Efter några år spelandes på klubbar runtom i London med olika personer som kom och gick tex  Johnny Borell från Razorlight som sedan försvann,Gary Powell på trummor och John Hassal på bas som sen försvann han med gick vi gick vi in i 00-talet och i USA exploderade det rejält i början av detta årtionde.

The Strokes hände och helt plötsligt så hade inriktningen och det rätta för det nya årtiondet bestämts av musikpress världen över. Från Skandinavien, Australien osv kom grupper som sattes i samma båt som The Strokes. The Libertines hade vart i farten i några år, och nu var det precis rätt läge för bandet. Ett kontrakt skrevs med Rough Trade och nu kom John Hassal tillbaka vilket gjorde att bandets uppsättning var klar: Carl Barat, Pete Doherty, Gary Powell och John Hassal

Libertines skulle aldrig vara den klassiska idén av ett band, detta skulle vara mer som en livsåskådning eller livstil. Det var bestämt från dag ett och man får verkligen säga att Carl och Pete fick ihop sin grundtanke om bandet. Barriären mellan publik och band bröts totalt och man uppmuntrade hela tiden fansen att på spelningar förena sig med bandet på scenen och dansa runt. Efter spelningar lät man rada upp män och kvinnor som gladeligen lät tatuera sig med bandets namn, och Pete Doherty satt om kvällar och chattade med sina fans om vad som hände i deras värld. Just Pete var väldigt tidig med att förstå att man lätt kunde skörda framgångar genom Internet.

 

Bandet blev alltmer omtalat när man började anordna gerilla spelningar i Pete och Carls lägenhet, man informerade om en spelning några dagar- eller ibland några timmar innan detta skulle ske på Internet. Biljetter till bandets ”hemma gigs” såldes på olika ställen i Norra London och pengarna damp rakt ner i fickan på bandmedlemmarna. Detta var unikt och bandet började bli alltmer höjda till skyarna i brittisk musikpress, till och med dom som hade vart emot bandet i början, började nu verkligen att uppskatta dessa garagerockare.  Vart gick denna sagoberättelse fel kan man fråga sig? Man kan säga att det var en Pete Doherty som var alldeles för beroende av heroin eller en Carl Barat som var för hård mot just Pete. Kanske var det en avundsjuka mellan dessa två herrar? Spekulationerna och åsikterna om anledningen till varför det inte funkade har varit många, uttalanden från bandet själva har även dem skiljt sig åt, därför är det svårt att veta vad som är riktigt sant och inte. Jag ska inte gå på djupet med det, det som gick fel var att två vänner förlorade sin fantastiska vänskap med tiden och gick vidare ur detta genom att gå skilda världar.

Ur spillrorna av The Libertines kom två oerhört framgångsrika grupper. Pete Doherty hade sitt Babyshambles och Carl Barat hade sitt Dirty Pretty Things. Musikjournalister var snabba på att bedöma vem som var det ursprungliga största geniet och drivande kraften i Libertines genom att jämföra grupperna, med väldigt blandat resultat. Jag har en tanke om att det beror på vem man föredrar personligen, alltså vem denna person har som favorit. Min favorit kommer alltid vara Carl Barat medans en av mina bästa kompisar avgudar Pete och inte alls är speciellt förtjust i Carl, fråga mig inte varför det är så.

The Libertines är frihet, det betyder det och Libertines  kommer alltid vara frihet oavsett ett bands varande eller icke varande, jag är ju ändå lika mycket värd som bandet eller hur? Det var grundtanken och det är min tanke nu när bandet väljer att inte existera längre.Vi får inte glömma bort tanken med bandet, The Libertines kommer alltid att existera oavsett vad.

Musiken är en sak. Men jag skulle säga att The Libertines mer är en känsla än musik. Den känslan är just frihet.

Vad tycker ni om the Libertines, är min kärlek överdriven eller är det kanske större än vad jag försökt gå in på här och vad är era tankar om framtiden undrar jag nu?

TEXT: Martin Jansson