Ger du dig i kast med en artist vars projektnamn är Mas Ysa, som dessutom beskriver sig själv som ”visual artist”, så är det inte helt orimligt att förvänta sig ett album bestående av loopad tvärflöjt över black metal-riff och valsång. Men Seraph är inte svår musik, alls. Det inledande titelspåret kan visserligen ge sken av det, men så fort Margarita kommer igång råder det inga tvivel om att detta är en popskiva. Arrows skulle till och med kunna ha viss mainstream-appeal, ifall några små justeringar gjordes.
Men vi får vara glada att inga sådana justeringar gjorts: det är just tack vare de små skevheterna och experimenten som Mas Ysa kommer undan med sina superpoppiga, Paul Simon-esque hooks á la You Can Call Me Al. Det här ska dock inte tolkas som något negativt, slingorna är inget annat än älskvärda och visar prov på en otrolig känsla för melodi.
Soundet befinner sig på någon slags glidande skala mellan elektroakustisk popfolk och renodlad electronica, med spår av noise och 80-talsindie. Allt som allt liknar Mas Ysa mest Animal Collective eller Telefon Tel Aviv, fast i mer lättillgänglig kostym än båda de nämnda akterna. Det skulle inte heller vara orättvist att jämföra musiken på Seraph med The Postal Service.
Den oföränderliga kärnan i låtarna är Thomas Arsenaults låtskrivande, som alltid dyker upp på festen uppklädd i färgglad och kristallklar produktion, dekorerad med mängder av ljud och effekter av olika slag. Den framträder även helt naken precis i slutet av albumet genom en kort akustisk ballad som känns mer som en epilog, och även om det inte är dåligt så föds ingen längtan efter ett akustiskt Mas Ysa-album direkt.
Texterna är kryptiska och hintar om en del personliga besvär med kärlek, vänskap, alkohol, och ja, nämnde jag att detta är ett popalbum? Arsenault äger dock en fantastiskt närvarande, tilltalande och karaktärsstark röst som kan blåsa liv i vilken trött popklyscha som helst.
Jämförelser åsido, självklart har Seraph också sin alldeles egna identitet och charm. Det är ett album som är lätt att gilla, men också lätt att fortsätta lyssna på. Jag tror egentligen att Seraph passar höstens virvlande löv och melankoli bättre än sommarens fester och förälskelser, men lyckligtvis så är Arsenaults starka låtar av ett virke som inte slits ut i första taget.