Masquer – Cover My Face As The Animals Cry

Masquer, Cover My Face As The Animals Cry

Betyg: 8/10

Makthaverskan fick mig på fall för några år sedan, och på mindre än några månader hade jag skrobblat ihop över 400 lyssningar. Ett beroende av sällan skådat slag. Trots att jag har lika lätt att suga i mig ny musik som du har att suga i dig nikotinet från den obligatoriska ciggen du tänder i sommarnatten, kan jag inte riktigt minnas om jag sugits in så snabbt tidigare.

Första spåret, Stark Naked, från Masquers debutalbum Cover My Face As The Animals Cry för ofrivilligt mina tankar direkt till Makthaverskans smärtsamma ljudbilder. Som om det vore en uppföljare av den mindre skitigare sorten. Det är inte samma smärtsamma eggande, inte heller rösterna är i närheten av identiska. Men de rör sig i samma banor, de väljer bara helt skilda vägar, men stundtals korsas vägarna.

Framtiden för svensk pop ser ljus ut, trots att alltfler rotar ner sig i mörkare toner. Masquer visar upp en debutskiva som från början till slut går mot strupan, får dig att hålla andan och se stjärnor i ögonen. I Be Gone kan du sväva till den sköra  och samtidigt så hesa rösten om du så vill. Man klär av sig, och allt fokus riktas mot den hjärtkrossande rösten.