Singlarna från Mass Gothics debutskiva är och förblir lysanade: Every Night You’ve Got to Save Me är en pigg poplåt där The Smiths möter amerikansk indierock och Nice Night med sina svällande sludge-gitarrer placerade i låtens kärna är precis så genreöverskridande som skivans marknadsföringsmaterial antyder.
Och visst finns variation och en vilja att experimentera på Hooray for Earth-sångarens Noel Heroux soloalbum, men det tycks som att ambitionerna är större än vad inspirationen varit under inspelningen. Låten Territory piggas upp av ett syntarpeggio som rent produktionsmässigt smälter in väldigt snyggt i den gitarrdominerade ljudbilden, men låten i sig är fruktansvärt kryptisk. Dimackorden avlöser varandra på ett sätt som känns helt och hållet slumpmässigt och det blir inte heller begripligt efter upprepade lyssningar. Kanske har viljan att komponera egensinnig popmusik slagit över i en påtvingad svårtillgänglighet som klär många av låtarna illa. Pier Pressure och Subway Phone lider av samma problem.
Rent ljudtekniskt så är albumet producerat med stor omsorg, och de kaotiska crescendona i slutet av spår som Mind Is Probably är imponerande. Hur ljudbilden plötsligt förvandlar en relativt luftig låt till en muskulös stenvägg av rockinstrument är som godis för öronen och en liten triumf i sig. Summan av albumets små triumfer blir dock aldrig större än sig själva: en snygg detalj här, en cool refräng där. De bra bitarna är för utspädda över skivans ändå ganska knappa längd på 39 minuter och faller lätt i glömska när sista låten tagit slut.
Det är helt enkelt en fråga om underutnyttjade resurser, ta till exempel Heroux sångröst som verkligen glimmar till ibland men som allt för ofta befinner sig i samma uttryckslösa tonläge. Det skulle gå att göra så mycket mer av byggstenarna Mass Gothic konstruerar sin musik av, det är som att Heroux byggt ett snyggt lusthus med materialet som var avsett för att upprätta en hel herrgård.
En del av spåren är ändå riktigt lyckade, som Want To, Bad – Mass Gothic gör sig bäst som okomplicerad popmusik med rasande gitarrer och gnistrande elektroniska inslag. Albumet lyckas också balansera perfekt på den magiska gränsen mellan variation och enhetlighet, tempot och dramaturgin låtarna emellan är föredömligt. Men i ärlighetens namn finns ingenting på albumet som kan mäta sig med Hooray for Earths finare stunder och Mass Gothics debutskiva blir därmed en mellanlandning på väg mot bättre tider. Heroux finner säkert fotfästet lite bättre på nästa album, tills dess får vi nöja oss med detta livstecken.