I samband med att Mastodon släppte Crack the Skye 2009 undrade gitarristen Brent Hinds hur de någonsin skulle toppa albumet de just spelat in. Det skrytsamma yttrandet formulerade kanske oavsiktligt vad som skulle bli bandets största kreativa problem – vart tar man vägen efter att ha släppt den kanske mest inflytelserika trilogin metalalbum den här sidan 2000-talet? Lösningen kom genom 2011 års The Hunter, ett försök till mer avslappnad och tillgänglig metalmusik, kanske till och med ett försök att distansera sig från metalgenren över huvud taget. ”I fucking hate heavy metal” som Hinds har uttryckt det. The Hunter var dessvärre en besvikelse på fler än ett plan då soundet var uddlöst samtidigt som musiken misslyckades med att vara catchy. Band som Baroness lyckades mycket bättre med att koka ner sin progressiva metalmusik till popformat. Finare lät det lyckligtvis på uppföljaren Once More ’Round the Sun, där bandets förmåga att skriva koncisa låtar trappades upp avsevärt.
Emperor of Sand strävar tillbaka mot mer progressiva låtstrukturer samtidigt som bandet håller hårt på sin nyfunna pop-appeal. Resultatet är en röra som är både dess svaghet och styrka. Sprudlande av kreativitet och full av färgglada idéer är skivan aldrig tråkig, däremot stundtals avtrubbande i sin brist på återhållsamhet och stringens. Eleganta kompositioner och bländande harmonier blandas med smaklösa partier där det låter som att Creed spelar power metal. Albumet inleds svagt med röriga Sultans Curse och når sedan snabbt botten med låten Show Yourself, en bredbent Queens of the Stone Age-pastisch med hemsk magsång. Som stonerrock är Mastodons musik helt steril och syntetisk – det känns lika onaturligt som om de skulle släppa Creedence-covers.
Emperor of Sand väntar tack och lov inte länge med att spela ut sina starka kort. Precious Stones, Steambreather och Roots Remain läker snabbt ihop albumet efter den svaga öppningen. Albumets sista akt lyser allra starkast – Andromeda har albumets tyngsta riffande och bevisar att bandet trots sina melodiska strävanden fortfarande är bäst på desperation och obarmhärtiga tongångar. Scorpion Breath backas upp av Scott Kelly från Neurosis och är en fradgatuggande och våldsam urladdning. Avslutande Jaguar God bygger upp sig själv till ett starkt klimax där de skallrande trumslagen ekar genom öknen medan Troy Sanders vrålar ”It’s right in front of me!” – det är precis så här akuta och dödsföraktande Mastodon borde låta hela tiden.
Albumet är välproducerat, men produktionen är för len – det är inte svårt att sakna den aggressivitet som fanns inbyggt i själva ljudbilden på album som Leviathan eller Blood Mountain. Samtidigt skiner de mer melodiösa delarna på ett vackert sätt som inte skulle passat i ett mer kargt ljudlandskap. Rent kompositionsmässigt är övergångarna lite fyrkantiga ibland, som att låtarna monterats ihop likt Duplobitar snarare än att de olika passagerna fött varandra och tillåtits flöda fritt. Låten Words to the Wise är det tydligaste exemplet på detta – det är svårt att bli klok på vad bandet vill åstadkomma trots många lyssningar. Brann Dailors konsekvent makalösa trumspel är det enda som håller samman skivans mer formlösa partier.
Alla fans av metalgenren hittar nog något att gilla på Emperor of Sand, men knappast utan reservationer. Musiken har den förlösande kraft och vackra brutalitet som Mastodon fortfarande behärskar, men inte samma minnesvärda karaktär som på mästerverket Crack the Skye eller ens 2013 års Once More ’Round the Sun. Samtidigt ska albumets inkonsekvens inte blandas ihop med dess svårsmälta delar, för mitt bland allt det konfunderande och tveksamma finns det underbara saker att upptäcka och förundras över genom upprepade lyssningar. Mastodon behåller sin plats på metaltronen, men inte mycket mer än så.