Matbrist och Jens Lekman

Det är nästan oförskämt att bara beskriva Knarrholmen natur. Soldränkta klipphällar och på dem soltörstiga festivalbesökare. Samtidigt är det precis här som Knarrholmen upphör att vara en festival för ett ögonblick. Det är stället ett semesterparadis som man bara trodde existerade på kulörta vykort. Här och vara klyvs himlen av flygplan, segel glider förbi i horisonten. Ja, jag skulle kunna hålla på hur läge som helst att beskriva sceneriet här.

The Tapes inledde vid lunch, med ett något modest framförande. På festivalens hemsida står detta att bandet är Göteborgs bäst bevarade hemlighet och det kommer nog förbli så ett tag till. Bouiler de Lotto gör sedan bingo till hipp sällskapssyssla.

I tron om att få se Annika Norlin som Säkert! blir jag förvånad när jag möts av psykedelisk skogsrock i form av Den stora Vilan. Eftersom de adderas sist till festivalens lineup har man  inte hunnit sätta upp dem på programmet. Det märkas att publiken är där för Annika och ingen annan. Publiken är i övrigt helt fantastiskt och förstärker allt Annika gör. Alla små subtila textrader om politik och feminism.

Som vanligt levererar hon. Jag blir alltid lika betagen och på Knarrholmen gör hon en mer avskalad spelning med förvånansvärt många nya låtar. Jens Lekman gästar också och lägger sin stämma till Annikas. Briljant är väll det enda ordet jag kan använda tror jag.

När jag sedan ska köpa mat möts jag av en ringlande kö framför lila scenen. Det ryktas om att maten har tagit slut och så är också fallet. Kockar improviserar och jag får en ostmacka men många, även funktionärerna får gå hungriga. Ett misstag som man tycker att festivalarrangörerna borde varit beredda på. Mat ska inte få förstöra en hel festival men samtidigt har många betalat dyrt för att få bra mat. Matbristen och avsaknaden av tältplats är antagligen den största besvikelsen med Knarrholmen 2012. Det är fortfarande ett underbart festivalkoncept men det blir också svårt att utöka. Redan nu är det ju bevisligen på bristningsgränsen.

Jens Lekman tar sedan fullkomligt över hela festivalen. Han är otroligt säker och vet precis vart han har sig själv och oss. Med en baseball keps prydd av ett p, en trummaskin och en liten gitarr glömmer vi allt i 40 minuter. JJ är som de oftast bruka vara väldigt egensinniga. Beautiful Life från i år är låten jag väntar mest på och den kommer tidigt in i spelningen.

Årets festvial hade fortfarande den där vänliga fredliga stämpeln på sig och jag tror att hur mycket folk det än kommer till ön så försvinner den inte. Däremot kommer den spädas ut om den trängsel och stress som kommer med en större organisation. Första året går inte att reprisera men jag tycker att man lyckades bättre då.