Matt Corby
Göteborg, 21/3 – 2016

Trots att konserten sedan länge är slutsåld känns Pustervik inte nämnvärt knökat när Matt Corby äntrar scenen, men ändå når publikens jubel taket. Den australienske skönsångaren liksom smyger in och meddelar att han är glad över att vara här, sedan sätter han igång.

Belly Side Up får starta upp och känns rätt sammanfattande för spelningen. Sången intim, men Corby själv är lite för distanserad och lite för inne i musiken för att på allvar kunna ta sig an publiken. Det känns som att vi endast är åskådare snarare än konsertbesökare delaktiga i upplevelsen. Vi får kolla på, men har inte överdrivet mycket att säga till om. Corby utstrålar säkerhet, men lägger denna främst på att vara proffsig musiker snarare än att charma lokalen. Kanske att det är ett resultat av hans önskan att framstå som genuin, något som härstammar från tiden efter Australiens version av Idol. Att han så gärna vill ses som hängiven musiker istället för snygg kille med gitarr att han därför ger sig in i musiken med sådan kraft att det sker på konsertens bekostnad.

Om man bortser från Corbys bristande utstrålning och fokuserar på ljuden istället känns det däremot bättre. Australiensaren har en gudabenådad röst och när den används rätt blir det nästan religiöst. Sången används som ett ackompanjemang och letar sig in i låtarnas minsta hörn för att berika till fulländning. Det är fylligt och något som man båda kan svepa in sig i och svepas med av. När bandet lämnar scenen och Corby ensam står kvar med knäppande fingrar för att framföra Monday är det just ett sådant ögonblick. Då fyller han lokalen till brädden med sin sång och publiken lyssnar uppmärksamt. Men så fort det inte är en hitlåt eller att Corby pratar direkt med publiken faller konserten lite. Även om musiken rakt igenom är galant suktar publiken främst efter Brother och Resolution och när de båda är avklarade är stämningen nästan lite rastlös. Visst uppskattas Sooth Lady Wine och Knife Edge, men för att väga upp avsaknaden av allsång hade det behövts något mer. Främst när Corby ger sig på gitarren och spelar en fulländad Brother visar han att han faktiskt är en artist av en världsstjärnas kaliber.

För det är han ju. Det märks när han tar i, när röstan tänjs och dras, och det märks på hans säkerhet. Men när självsäkerheten visar sig som likgiltighet känns det lite underligt. När både han och musiken är mysig hade det varit rimligare om det bildades en fin gemenskap. Istället stänger han in sig i tonerna och kikar sällan ut därifrån. När han väl gör det och glimtar till där under är konserten formidabel, men allt som allt känns det samtidigt lätt opersonligt.