Matt Corby började sin musikaliska bana med att delta i Australiens variant av Idol, ett beslut han senare ångrade. Även om det medgav en viss uppmärksamhet så förlorade han, precis som många andra som ställt upp i stjärnfabriken, autenticiteten som en skönsjungande snubbe med gitarr behöver. Nio år och en handfull EP:s senare står han nu med ett debutalbum i handen, ett album som också låter långt ifrån någon som precis tagit examen från idolfabriken. Tyvärr tar mogenheten över på många plan, och kvar blir ett album som varken känns kul eller påhittigt. Mest bara grått.
Trots att den stundande Europaturnén är så gott som helt utsåld, och att han har varit ett namn på folks läppar i alla fall ett halvt decennium så skrivs det ovanligt lite om Corby utanför hemlandet. Hade han varit britt hade han säkerligen redan betecknats som nästa Jeff Buckley eller Ben Howard. Matt Corby är en långvarig hajp som fortfarande flyger under mångas radar, och kanske med all rätt.
Med sin Jeff Buckley-lika crooner-röst har Corby skapat ett album som skriker efter ett eget artistiskt uttryck. Gitarrplinkeriet har han i det närmaste lämnat bakom sig: Telluric andas bestämt lika mycket D’Angelo och neo-soul som folkrock. Mycket av musiken på Telluric gungar nämligen semi-funkigt fram, utan att varken riktigt komma igång eller stanna av. Nog för att Corby ibland visar upp sin spröda röst, men inte i närheten så ofta och så mycket som man kan önska. Undantaget är dödssnygga Monday där han på en platå av gospelkörer får sträcka på ryggen och sjunga ut.
Trots att Corby försöker sitt allra bästa att sticka ut så flyter många låtar ihop utan att få det egna uttryck de behöver. Mycket låter helt enkelt för likt för att kunna stå på egna ben, vilket är synd. Telluric behöver inte vara den mjuka klump av semi-funkigt låtskriveri som den nu känns som. Knife Edge, Oh Oh Oh och We Could Be Friends hade lika gärna kunnat slås ihop till en mer fulländad låt än de tre halvkopiorna av varandra de är nu. Det finns helt enkelt för få toppar och dalar på Telluric för att musiken ska kännas levande. Just nu rör sig Corby bara i ett mittenskikt, mellan topp och dal.
Albumtiteln syftar till att vara en påminnelse om att allt är en del av samma utveckling och biologiska process, att vi inte är så olika djur- och växtriket som vi ibland inbillar oss. För en verksam artist ta nio år på sig innan sitt debutalbum kan i popmusiktid sägas vara ungefär lika lång tid som evolutionen från början till idag. Telluric är egentligen lite som människan, resultatet av evolutionen. Generisk, ängslig och i längden ganska tråkig.