Hilda Arneback / Press
Nobelberget

Maya Jane Coles
Sónar Stockholm, 26/2 – 2016

Publicerad: 27 februari 2016 av Hugo Gerlach

6

Efter att Dans Dakar snopet ställde in i somras blev Stockholm utan storheter som Sven Väth, Diplo och Maya Jane Coles. Summerburst rådde hem Diplo i dagarna, Stockholm Love Affair ser till att Väth går att uppleva om drygt en månad och Sónar Stockholm plockade hit Coles för ett nytt set. Möjligen passar hon bättre här, bland namn som Squarepusher och hennes vapendragare Annie Mac. Stämningen på Nobelberget efter hemmafavoriten Ida Engbergs pulserande tech house-set är energisk, publiken är igång och sugen på mer. Jämfört med en del kollegor så är Coles ingen laptop-DJ (jämför med t.ex. Kygo för två somrar sedan) utan stiger upp på scenen med sina decks och mixer. Det märks att hon trivs där bakom, fingrarna när sig vant över reglagen och mixningen är alltid av högsta klass. Något annat vore förvånande.

När det kommer till låtvalet är det lite mer darrigt. Med två starka album i ryggen, fyllda med mörk och svävande deep house är det lite förvånande att valet under kvällen blir ett annat. Det är mer fokus på hårdare tongångar och techno, vilket inte nödvändigtvis är ett problem. Nackdelen är att i hallen bredvid spelar en mästare på just sådant: tysken Rødhåd. Krockar är ett naturligt ont på festivaler, men just denna svider än mer när Coles väljer just techno-riktningen i afton. Hennes DJ-Kicks från 2012 visar att hon är fullt kapabel till fantastiska set, men under hennes 90 minuter är det få tillfällen som verkligen får publiken att släppa loss. Setet är aldrig direkt dåligt utan puttrar mest på, där uppbyggnaden innan de förhållandevis mjuka drop-liknande sekvenserna ganska snabbt blir något monotona. Vid ett fåtal tillfällen lyckas musiken rycka tag, suga in och det är smått omöjligt att stå still. Tyvärr så händer detta alldeles för sällan och mest gungar publiken pliktskyldigt fram och tillbaka utan större inlevelse.

Att hon uppe på scenen hamnar en bit ifrån publiken är beklagligt, och ljusshowen är, likt setet som helhet, inte tillräckligt stark för att dra igång festen. På så sätt är det rimligt att såpass få av hennes egna alster vävs in i setet, den mörka deep housen kräver en annan typ av intimitet för att verkligen gå hem. Hennes naturligt kyliga uppsyn blir nu nästan lite frånstötande – trots en del uppenbara korrigeringar för att möta publiken lyckas hon inte alltid läsa rummet. Avståndet är för stort, även om det som sagt finns tillfällen där de iskalla röstsamplingarna över en vibrerande bas träffar helt rätt. På tok för ofta kommer hon dock bara halvvägs.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1918 [name] => Maya Jane Coles [slug] => maya-jane-coles [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1919 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 4 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 1788 [name] => Sónar Stockholm [slug] => sonar-stockholm [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1789 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 27 [filter] => raw ) )