Melody Prochets resa under de senaste åren verkar ha gått från extrema toppar till oroväckande låga dalar. Så som det kanske är för alla, men som blir extra märkbart när folk vet vem du är. Hennes självbetitlade debutskiva tog de kvarvarande psykedeliafreaksen i världen med storm när den släpptes 2012, då hon lyckades med bragden att kombinera Françoise Hardy med Tame Impala till perfektion. När dennas uppföljare planerades slant något fel och uppbrottet med Kevin Parker blev också en musikalisk skiljeväg. Åren efter detta var det tyst, men när Bon Voyage tillkännagjordes blommade hoppet upp igen. Efter en olycka som äventyrade både Prochet själv och hennes musik blev planerna på ett nytt album återigen tillintetgjorda, men slutligen reste hon sig, en gång till. Det är vi glada för. Det finns ingen som gör musiken som Melody’s Echo Chamber gör och utan henne blir världen både lite tystare och lite tråkigare. Bon Voyage är den ultimata reflektionen av både hennes resa och hennes konst.
På omslaget till det nya albumet ses en art nouveau-inspirerad Prochet sy ihop sitt hjärta och genom den inledande Cross My Heart öppnar hon albumet med ett nytt livslöfte – ”This is a promise to my heart / I can’t keep falling from so high”. Det är tydligt att Bon Voyage har varit en helande process och då finns givetvis även ärren efter upplevelserna kvar. Det är stundvis buckligt och stygn finns i form av kaosartade ackordföljder och kakafoniska vokaler, men infektionsrisken är sedan länge borta. Snarare genomsyras albumet av livsglädje och av kärlek. Med sig i den här processen har hon bland annat Dungen-medlemmen Fredrik Swahn och The Amazings Reine Fiske och ett flertal till.
På samma sätt som Parker onekligen färgade debutskivan har ovanstående namn tagit med sig sina inspirationer till albumet. Kanske behövdes det. Skivan är måhända det spretigaste hon släppt hittills, men i de snabba brytningarna och stormarna som dessa skapar lyckas Prochet hitta ett hem. Varje taktändring, varje oklart instrument som hälsar på berättar en historia och bygger på den evigt snurrande värld som Bon Voyage utgör. Det går inte att inte lyssna: spretigheten bjuder in snarare än avskräcker, och Melody’s Echo Chamber har återigen lyckats med konsten att skapa sig ett helt eget sound.
Detta nya sound är alldeles omöjligt att trycka ner i någon slags genrebox. Redan i Cross My Hearts psykrock, som övergår till världsmusiktoner på franska, har vi ett gnistrande kalejdoskop av inspirationer. Det blir dock inte överfullt, utan här finns även andhämtningar som Var Har Du Vart. Den svensktextade låten är en enkel visa på mindre än två minuter, men trots att denna låt inte dignar av element får Prochet fram sin andemening likväl. Här fortsätter albumet sedan vidare till den dundrande Quand les Larmes d’un Ange Font Danser la Neige, den låt som kanske närmast kan liknas det album Prochet gav ut för sex år sedan.
Trots att trummorna slår och och gitarrerna gnisslar runtom henne lyckas fransyskans sidenbeslöjande röst stå ut, den med. ”Find someone nice / Found somewhere to hide / Someone to be held by”, sjunger hon med lugn övertygelse. Mitt i låten har även Nicholas Allbrook från Pond ett spoken word-break – precis som på albumet i sin helhet finns här något för alla. På den dryga halvtimme som Bon Voyage spelar lyckas Melody Prochet gå vidare i sitt artisteri på ett storslaget sätt som lämnar få missnöjda. Gamla fans kan jubla för att Melody’s Echo Chamber är tillbaka, och nya kan hitta hit för att hon gör musik som ingen annan.