Melody’s Echo Chamber
Hultsfredsfestivalen, 13/6-2013

När Melody Prochet började samarbeta med Tame Impala-sångaren Kevin Parker lades grunden för vad som skulle bli den massiva och psykedeliska ljudbilden i hennes projekt Melody’s Echo Chamber. Precis som just Tame Impala – och andra tydliga influenser som Broadcast, Deerhunter och Revolver–Beatles – staplade Prochet komplexa lager av ljud över sina i grunden enkla poplåtar. Resultatet blev ett album på elva låtar som alla tycktes ha förmågan att bygga upp ett helt rum kring lyssnaren på bara fyra minuter.

Ofta blir det svårt att omsätta den här typen av plottrig musik till liveformat. Broken Social Scene löser det med många bandmedlemmar, My Bloody Valentine med många pedaler. När Prochet går på tältscenen Yellow Stage, en av Hultsfreds bättre schemasättningar, har hon med sig ett band på bara fyra personer. Det verkar som att hon valt sina medmusiker noga – de lyckas nästan exakt återskapa albumets djup, på bekostnad av många och skiftande uppmaningar till ljudteknikern mellan låtarna. Prochet visar tydligt att hon är det stora subjektet, hon dirigerar sitt band under låtarna och pratar glatt mellan dem. Ofta sitter hon vid sitt keyboard och ibland vaggar hon omkring som en girlgroupsångerska.

Trots vetskapen om att Melody’s Echo Chamber tillhör just Melody, att det här är låtar och idéer som talar för henne, framgår inte det i just den musikaliska biten. Sången, som väl är hennes största bidrag på scen, är ofta så lågt mixad att orden går förlorade. In-under-skinnet-låttexter som ”hold on, you’ll see, it won’t be that hard to forget me” borde ges chansen att träffa mycket hårdare. Detta må vara den enda egentliga besvikelsen i skuggan av ett duktigt band frontat av en fantastisk låtskrivare, men egentligen utgör det aldrig någon betydande skillnad från att bara lyssna på albumet som det är.

Foto: Alexander Tillheden