Mer tragiskt än briljant – Art Brut

Art Brut, Brilliant! Tragic!

Betyg: 4/10

Bästa spår: Sexy Sometimes

Henrik Schyffert pratar i sin föreställning The 90’s – Ett försvarstal om att man gärna fryser tiden i det ögonblick man räknar som sin absoluta höjdpunkt här i livet. Man vill för evigt virvla runt i en värld där uppskattelsen äntligen har kommit till en själv. Där allt bara känns så otroligt härligt. Det är ingenting genant i detta, snarare förståeligt. Men det Art Brut i och med sin fjärde fullängdare uträttar är mer diffust. Är någon av medlemmarna möjligtvis Johnny Rotten? Isåfall hade ovanstående tes i högsta grad varit applicerbar, men nu är inte så fallet.

I slutet av 70-talet var den här typen av punk en härlig nykomling. Nyskapande, fräscht och jävligt spännande. Idag, inte riktigt lika spännande. Det spelar ingen roll hur bra det är, musiken funkar liksom inte på samma sätt ändå. Brilliant! Tragic! är inte bra, därmed hade föregående mening inte ens behövt skrivas. Om jag nu också ska beskriva vad som är dåligt fastnar jag omedvetet vid ett inte alltför använt begrepp; degigt. Ni vet sådär segt, tråkigt och bakfylle-aktigt. Lite som att man övertygat varandra att genialiteten här uppstår i all sin enkelhet.

Genialiteten uteblir istället och kvarlämnar en undran över var den rebelliska punk-andan är någonstans. Är den eventuellt där Johnny Rotten lämnat kvar den?

Det ska dock också sägas att Sexy Sometimes hamnar på pluskontot med sina Pavement-inspirerade drag av att vara lite tonårsfarliga.