Meshuggah har i flera år vunnit på teknisk knockout skiva efter skiva. Även om Umeå-legenderna alltid har varit stora i Sverige är det utomlands som man har kunnat hitta flest fans. Men spelar man så extremt tekniskt som de gör är det nog något man får förvänta sig. Men med sitt nya album Koloss låter det som att de är beredda på att lugna ned sig något till förmån för att nå en större publik.
Från början till slut känns det hela som ett aggressivare men samtidigt mindre meckigt Meshuggah. På andra spåret The Demon’s Name Is Surveillence kickar de smattrande trummorna likt kulsprutor på frontlinjen in och jag håller detta spår som skivans höjdpunkt även när tystnaden har fått lägga sig efter sista låten. Skivan är ovanligt rak om man jämför med tidigare skivor. Det organiserade kaoset som alltid har kännetecknat bandet, inte minst från den 21 minuter långa låten I ifrån deras EP med samma namn infinner sig aldrig riktigt.
Under skivans gång finner jag mig själv nickandes upp och ned i jämn takt till skivan, något som jag inte kan minnas senast det hände när det kommer till Meshuggah. Det känns för mig helt naturligt att bandet väljer att gå en lite bredare väg med den här skivan. Men bara för att det känns bra kan jag inte låta bli att sakna lite vildare utsvängningar på vissa spår. Meshuggah har för mig alltid varit ett band som utmanar och alltid går sin egen väg. Och har man hållit på så länge som bandet har gjort och alltid har hållit en extremt hög lägstanivå krävs det mer än såhär för att kamma hem full pott.