(Mestadels) Raka poplåtar med rötter i den gamla goda tiden

Girls, Father, Son, Holy Ghost

Betyg: 7/10

Girls andra fullängdare innehåller ingen Lust for Life. Och tur är väl det. Den maniererade rösten som associeras med bandets förstasingel skulle bara ha sinkat dem i slutändan.

I stället är detta en naturlig progression från förra årets EP, Broken Dreams Club. De har valt att spela på sina styrkor och därmed skapat en låtsamling som låter mer förfinad och mogen än deras första skiva.

Med det sagt innehåller Father, Son, Holy Ghost ändå brister. Det starkast skinande exemplet är när bandet gärna drar ut låtar ad infinitum. Som i Just a Song, som enkelt kunde kortats ned 3 minuter. Låten börjar med en söt ackordföljd plockad på en ensam nylongitarr, men avslutar sedan med att dränka lyssnaren i sentimentalt dravel. En stark kontrast till den oförklarligt vackra avslutningen, Jamie Marie.

Låttexterna fortsätter i samma mönster som de intervjuer sångaren Christopher Owens ger, alltså balanserar de på gränsen mellan obehagligt ärliga och uppfriskande intima. På den instrumentala fronten har den något större budgeten gjort att bandet haft råd med att fläska till låtarna lite extra i studion. Ett exempel på detta är bland annat gospelkören du hittar på Love Like a River, som Owens tidigare sagt skulle bli en världshit bara han kunde ha sålt in den hos Beyoncé.

Det gamla indieoraklet, Pitchfork, påpekade att det känns som man hört dessa låtar förr. Det stämmer, helt och hållet. Känslan som sköljer över lyssnaren är en högst familjär sådan, på gott och ont. Just för att låtarna skulle kunna vara nyligen återfunna artefakter från en svunnen tid så cementeras det faktum att Girls fortfarande inte bryter någon ny mark. Samtidigt kan man inte underminera känslan av att blicka tillbaka, och minnas någonting vackert som en gång gått förlorat.